Är familjeskogsbruket hotat?
En skogsägare i vårt avlånga land ser fler likheter än skillnader mellan Roger Akelius och en ägare bosatt i New York eller Hong Kong som granne, skriver Haidi Andersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vi kallar oss familjeskogsbrukare, men vad betyder det egentligen? Beteckningen tillkom under senare delen av 1990-talet för att markera att bolagsägande inte inkluderas i det privata skogsägandet, vilket varit fallet. Det enskilda ägandet definieras därför numera som familjeskogsbruk för att bättre beskriva ägandet inom familj och släkt. Kommer det att se ut så även i framtiden eller står familjeskogsbruket inför en förändring? Kapitalstarka köpare har ju sedan länge drivit upp priser på jord- och skogsfastigheter i storstadsregioner och nu har även andra delar av landet blivit måltavla.
Historiskt har ägandet ofta gått i familjer under generationer samtidigt som staten styrt med lagar och diverse incitament vad vi kunnat göra med våra tillgångar. Allt från Gustav Vasas försök att få nybyggare att bryta ny mark med skattelättnader som morot till Lantbruksnämndens styrning för att skapa större och större enheter med effektivisering och rationalisering som mål. Det är faktiskt inte så länge sedan staten bestämde vilken gård som var utvecklingsbar och gav dess ägare förköpsrätt på alla grannfastigheter till ett av myndigheten satt pris.
Andra styrmedel har varit att med lagar och regleringar styrt hushållandet med vår gemensamma naturresurs, skogen. Till dessa hör bland annat återbeskogning och en begränsning av hur stor andel av en fastighet som kan kalavverkas. Som alltid kan lagar och regler kringgås om resurser och kunskap finns. Ett ägande kan till exempel delas upp mellan olika bolag så att en större andel än den tillåtna kan avverka, för att sedan slås samman igen. Eller så kan man genom skatteupplägg omvandla privat ägande till bolagsform.
Jag tvivlar på att det skulle vara den friska luften och vistelse i naturen som drar, när möjligheten att skatteplanera finns. Frågan om det är rätt att omvandla privat skogsägande till bolagsform har uppkommit och viftats bort. I stället framförs det potentiella hotet utländskt ägande kan innebära. Samtidigt nämns sällan att min skogsägarförening är storägare av skog i framför allt Baltikum. Men sådant kanske bara är ett problem när andra gör likadant.
Jag tror att en skogsägare i vårt avlånga land ser fler likheter än skillnader mellan Roger Akelius och en ägare bosatt i New York eller Hong Kong som granne. För en levande landsbygd där man kan, och vill, bo kvar och verka tror jag definitivt att det kan ha en negativ effekt.
Haidi Andersson, skogsägare, Växjö