Att backa in i framtiden
Att under kontrollerade former med vatten och berått mod fördärva odlingsbar åker för att ”återskapa natur”, det måste väl betraktas som ett svek mot mänskligheten? Det skriver Arne Lindström.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
”Jag hade tänkt som bonde, att där det hade vuxit ett strå skulle jag försöka få det att växa två.” Det var min farfars målsättning som bonde, och jag fick höra den då jag var 6-7 år. Orden blev åter aktuella i samband med EU:s beslut om att omvandla åker till natur.
Farfars beskrivning av bönders eviga strävan efter högre skörd och förbättringar har följt jordbruket så länge det funnits – i bortåt tiotusen år! Även då jag själv blev bonde 1970 gällde samma strävan efter högre produktion och rationaliseringar. Ja, det var inte bara en strävan utan ett krav från staten! Det var så självklart att framstegen i avel och växtförädling skulle ge bönder en vinst, att staten gjorde ett ”rationaliseringsavdrag” i prisförhandlingarna – så att den tänkta vinsten även skulle tillfalla konsumenten.
Med statens stöd drevs ett jätteprojekt där större delen av byns åker blev täckdikad. Vi plöjde igen mängder av diken och rörlade andra, allt för att få större och rationellare fält för högre skördar. Tänk vad det har svängt! Då fick man bidrag från staten, men nu skulle man ha fått böter. Då kallades dikningsåtgärden för att restaurera åkermark, men nu innebär restaurering att destruera åkermark.
De politiska målen med jordbruket blir allt spretigare. Vi har en livsmedelsstrategi som kräver högre produktion, men det nya beslutet innebär att den blir lägre. Säkerhetspolitiken vill också se en högre produktion, men får nog se sig om efter den. Det är ett stort fokus på de höga matpriserna, men hur kan man tro att en lägre produktion skulle göra maten billigare?
Flertalet bönder har levt med begreppet avvattning, och jag ser med bävan på vad ”återvätning” kan innebära. Vi ser hur klimatförändringar påverkar jordbruket över stora delar av jorden, hur åkrar och grödor antingen torkar bort eller dränks av skyfall och hotar tillgången på mat. Att då under kontrollerade former med vatten och berått mod fördärva odlingsbar åker för att ”återskapa natur”, det måste väl betraktas som ett svek mot mänskligheten? Naturen har ju ändå på egen hand tagit tillbaka cirka en miljon hektar…
Beslutet sägs innebära att vi ska titta bakåt i tiden för att om möjligt hitta ett ”jordbrukets miljömässiga idealtillstånd”, som om dagens jordbruk enbart är av ondo. Tittar vi nog långt bakåt ser vi också matbrist, och om inte annat – så blir det som att backa in i framtiden.
Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck