Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 18 mars

”Dagens svenska lantbruk är bra – men kan bli bättre”

Det svenska lantbruket är i grunden produktivt, markvårdande, miljövänligt och djurvänligt men kan bli ännu bättre, skriver fem representanter för SLU i sin slutreplik.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Vallen är gynnsam att ha med i växtföljden, skriver debattörerna.
Vallen är gynnsam att ha med i växtföljden, skriver debattörerna. FOTO: Hans Dahlgren

I en replik på vårt tidigare debattinlägg i Land Lantbruk om åkermarkens kolomsättning anmärker Gunnar Rundgren på att vi inte berörde effekterna av lantbrukets strukturomvandling.

Förvisso har såväl en omfattande specialisering som storleksrationalisering skett inom lantbruket. I början av 1950-talet saknade endast två procent av lantbruken helt djur. Sedan dess har gårdarna blivit större och specialiserats med inriktning på antingen ren växtodling, mjölkproduktion, slaktsvin, värphöns, broiler eller lammproduktion. Detta gäller såväl konventionella som ekologiska gårdar.

Varför blev det så? Den främsta orsaken är att man fann att lönsamheten kunde förbättras. Specialiserade man sig kunde investeringar i modern och effektivare teknik försvaras. Fördjupad kunskap om driftsförbättrande åtgärder kunde avgränsat inhämtas. Smittskyddet kunde förbättras genom specialisering på enskilda djurslag hållna i större besättningar. Inköp av fodermedel kunde prispressas och större produktvolymer kunde ge viss merbetalning. Alla dessa fördelar gäller alltjämt.

På minussidan finns att på alla företag som nu saknade grovfoderätande djur kom växtodlingen att helt domineras av ettåriga grödor. Här finns inte längre den så gynnsamma vallen med i växtföljden. Mullhalterna i åkerjordarna sjönk och vallens ogräs- och skadesanerande egenskaper kunde inte tillgodogöras. Äldre naturliga betesmarker kom att sakna betesdjur till förfång för den biologiska mångfalden.

Det är oftast stordriften i lantbrukets djurproduktion som gjort att kritiker till det moderna lantbruket använder ord med nedsättande klang som att vi utvecklat ett ”industrijordbruk” där djuren påstås lida. Men att djuren skulle ha fått det sämre i de moderna stallarna har inte kunnat beläggas även om möjligheten till utevistelse i någon mån inskränkts.

Stallmiljöerna har istället successivt förbättrats påskyndad och framtvingad av en världsledande svensk djurskyddslagstiftning. Därtill kommer att djurhållarens ledstjärna är och har alltid varit att friska och välmående djur producerar bäst och ger dessutom de som arbetar med djuren störst tillfredställelse. Även arbetsmiljön har kunnat förbättras.

Ska vi då återgå till att ha djur på alla gårdar? Tveksamt. Specialiseringens fördelar är alltför uppenbara och de negativa delarna för små för att vi ska gå tillbaka till den gamla mer diversifierade driften. De negativa sidorna kan också minimeras genom att öka samverkan mellan främst närliggande i sig specialiserade företag. Vall kan till exempel odlas på växtodlingsgårdar men också på svin- och fjäderfägårdar och sedan användas på granngården som har mjölkproduktion eller häststall. Stallgödsel kan gå i retur. Mer grovfoder till idisslarna ökar behovet av vallodling. De betesdjur som finns kan beta bygdens samlade betesmarker. Sådant samarbete förekommer men kan utvecklas och genomförda studier har visat att betydande lönsamhetsvinster kan påräknas.

Vår slutsats är att lantbrukets driftstruktur är ändamålsenlig och att kvarvarande hållbarhetsbrister i livsmedelskedjan även framgent ska åtgärdas väglett av forskning och praktiskt vunna erfarenheter utan några våldsammare agrarrevolutioner. Det svenska lantbruket är i grunden produktivt, markvårdande, miljövänligt och djurvänligt men kan fortsatt bli bättre.

Även vid möjliga framtida samhälls- och försörjningskriser torde rationella brukningsenheter och en driftsspecialisering vara den bästa grunden för en resurseffektiv livsmedelsförsörjning. Småskalig diversifierad drift kan försörja brukarfamiljerna och landsbygden men inte de 80 procent som bor i städerna.

Rune Andersson,

Lars Bergström,

Martin Bolinder,

Holger Kirchmann,

Thomas Kätterer,

Samtliga SLU

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Land Lantbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

Land Lantbruks Nyhetsbrev

Missa inga av de senaste nyheterna och aktuella debatterna inom de gröna näringarna!

Missa inga nyheter Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

Till toppen