Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 8 februari 2013

Den förödda skogen – en vandringssägen

Miljömålsberedningen utreder just nu hur den lagstadgade miljöhänsynen och den statliga styrningen av skogsbruket kan utvecklas. Detta gör man baserat på hörsägen och utan den helhetsanalys som en ordentlig utvärdering av skogsbruket kräver.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Det är dålig utredningskultur att bortse från att flertalet viktiga skogliga miljöindikatorer pekar åt rätt håll, och att potentialen för den biologiska mångfalden förbättrats snabbt tack vare frivilliga insatser i skogsbruket. De förslag som läggs av beredningens expertgrupp riskerar att byråkratisera skogsbruket och ta loven av det frivilliga miljöarbetet.

För varje år ökar avverkningarna, gammelskogar försvinner och hänsynskrävande biotoper skadas dagligen. Bara någon enstaka procent finns kvar av helt orörd skog och unikt gamla ”naturvärdesträd” hamnar regelbundet i virkesvältorna.

Denna bild är sann, men trots detta är trenderna för så gott som alla mätbara indikatorer på en rik och levande skogsmiljö sedan 20 år starkt positiva. Uppgifter om de svenska skogarna från Riksskogstaxeringen (Sveriges officiella statistik) visar att sedan 1998 har arealen ”gammal skog” ökat med 40-60 procent, arealen ”äldre lövrik skog” med 10-25 procent, mängden ”grova träd” med 75 procent och mängden ”hård död ved” med 60-85 procent. Volymen och andelen lövträd är idag större än den någonsin varit sedan den första Riksskogstaxeringen. Volymen lövträd har fördubblats samtidigt som volymen grova lövträd har sexdubblats sedan 1926.

Hur kan detta hänga ihop? Förklaringen är skogens långsamma men obändiga dynamik och tillväxt – det vi människor med en helt annan levnadsrytm har så svårt att ta till oss. Alla ser kalhygget som plötsligt bara finns där. Få noterar dock de vidsträckta arealer, som varje år stillsamt växer över gränsen till det som betraktas som ”gammal skog” och inte avverkas. Att antalet träd äldre än 140 år ökar med flera miljoner per år väger lätt mot bildbevis på en urgammal fura som fällts. Många missar även det uppenbara sambandet mellan gårdagens kalhyggen och dagens rekordhöga lövandel.

De för den biologiska mångfalden starkt positiva trenderna är ett resultat av den radikala omställning mot ökad miljöhänsyn som skogsbruket genomgick i början av 1990-talet. Omställningen möjliggjordes genom kombinationen av ett antal forskares övertygande ekologiska resonemang och den kraftigt ökade virkestillgång, som det tidigare produktionsinriktade skogsbruket skapat. Skogsbruket kunde då både öka avverkningarna uthålligt och göra stora avsättningar av mark för naturvårdsändamål. Idag är balansen skörare och avverkningsnivån är nu, efter alla frivilliga avsättningar som gjorts, i nivå med den högsta möjliga enligt SLUs beräkningar.

Med undantag för målet rörande skador på fornlämningar har samtliga för skogen 1998 uppsatta detaljerade miljömål som skogsbruket självt rått över uppnåtts med råge 2010 – ett glädjande resultat.

Hur man än vrider och vänder på Riksskogstaxeringens beskrivning av tillståndet i skogen går det inte att få stöd för de larmrapporter vi matas med rörande effekterna av det moderna skogsbruket. Budskapet i larmen är att det snart inte finns kvar någon skog värd namnet utanför reservaten och att den biologiska mångfalden därmed är hotad. Artdatabanken, som av staten getts huvudansvar att bedöma hoten mot olika arters överlevnad, sammanfattar i sin rapport ”Tillståndet i skogen” orsakerna till hoten mot mångfalden i skogen:

”Sveriges skogslandskap håller på att omvandlas från orörda eller extensivt brukade skogar med stor biologisk mångfald till biologiskt mer monotona produktionsskogar. Dessa skogar blir inte riktigt gamla och är mindre variationsrika i trädålder, trädslag och strukturer (bl.a. innehåller de mindre mängder död ved). Därmed förändras förutsättningarna för skogens växter, svampar och djur. Vissa gynnas, men betydligt fler missgynnas.”

Problembeskrivningen upprepas i många rapporter och myndighetsskrifter, och vår slutsats är att det är riskfritt att sprida denna vandringssägen.

Miljömålsberedningens expertgrupp avstår i sin nyligen presenterade rapport från att nämna och analysera de tidigare uppnådda delmålen i ”Levande skogar”. I stället baserar man sina förslag på att skogsbruket enligt Skogsstyrelsen numera beter sig sämre när det gäller miljöhänsyn i samband med avverkningar. Det framgår ingenstans hur denna förmenta försämring har påverkat skogens utveckling i stort och om effekterna på trenderna för viktiga miljövariabler kan motivera att man inför nya styrmedel. Saken blir inte bättre av att Skogsstyrelsen, som stått för bedömningen att miljöhänsynen försämrats, nu sagt att underlaget var för dåligt och att man måste gör om hela inventeringsmetodiken.

Vi är förstämda över att en viktig skogspolitisk fråga hanteras så oseriöst . Poängen med skogsbruk är att man återskapar både virkesresurser och värdefulla naturmiljöer. Processerna är långsamma och det är närsynt att stirra sig blind på vad som hänt på delar av hyggena när man vill dra slutsatser rörande skogsbrukets miljöpåverkan. Man måste även utgå från det övergripande perspektiv Riksskogstaxeringen ger, om man söker djupare insikter om de problem skogsbruket genererar. Att värdefulla naturmiljöer förstörs i samband med avverkning är både obestridligt och ofrånkomligt, men problemet måste sättas i relation till den takt de återskapas.

Trots den totala bristen på övergripande problemanalys i expertgruppens rapport tvekar man inte att lägga fram förslag om nya i lag tvingande styrmedel. Om förslagen genomförs flyttar statsbyråkratin fram positionerna rejält och säkert skrämmer man många markägare att ta i så det knakar när det gäller miljöhänsyn. Ingen analys har emellertid gjorts av effekterna av detta på balansen mellan produktion och miljö. De markägare som gör fel hotas med straffpåföljd och som bonus fastnar förmodligen därmed skogsbruket på ett försåtligt sätt i EUs timmerförordning.

Skogsbruket står idag inför nya utmaningar och Maciej Zarembas artikelserie i DN visar att större hänsyn måste tas till människans behov av kontinuitet i sin närmiljö. Hur detta behov skall tillgodoses utan att trampa på skogsägarens rådighet över sin egendom eller våra barnbarns behov av råvara återstår att lösa. Bollen ligger hos skogsbruket och vi hoppas att politikerna kan avvisa den byråkratisering som nu hotar att ta död på det engagerade miljöarbete majoriteten av skogsägare och anställda i skogsbruket bevisligen ägnat och ägnar sig åt.

Jonas Jacobsson och Tomas Thuresson, skogliga doktorer, konsulter

Till toppen