Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 5 december 2014

Glöm inte historien

Ska vi verkligen lagstifta om allting och vet vi verkligen allt här i världen? För några dagar sedan fick vi höra i media att skogsägare gör mycket mer för naturvården än vad lagen föreskriver och inte minst mer än vad ledande kampanjorganisationer påstått i debatt och annonskampanjer.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Är detta förvånande? Knappast för dem som arbetar i och kring näringen. Förvånande, trots myndigheters och lagstiftares försök historiskt att förhindra att naturvärden skulle sparas.

Själv började jag min bana med att som 14-åring hugga stormskog tillsammans med min far. Detta var 1969. Jag gillade verkligen skogsarbetet och vidareutbildade mig. Alla dessa år har gjort att man fått perspektiv på ämnet.

På 1970-talet kulminerade de värsta avarterna som jag ser det. Fröträd som stod kvar i gallringar skulle till varje pris huggas ner. Egentligen var ingen möda för stor för att få bort dessa överståndare som enligt vad som sas skulle trycka ner det nya beståndet.

Hur många grova träd försvann inte där?

Hur många potentiella boträd för örnar och hålbyggare förstörde vi?

Hur kan vi bäst tacka de rebelliska skogsägare som gav katten i myndigheter och lagstiftning och bevarade dessa träd? I början av 1980-talet slogs min granne med näbbar och klor för att få behålla en grupp grova tallar i en första­gallring.

Han avgick med segern och de tallarna står kvar ännu i dag och har utvecklats till värdefulla naturträd.

En annan bekant beslöt att behålla en skärm av fina timmerbjörkar som skydd över en granföryngring, en mycket bra metod för att förhindra ljus­chock. Resultatet blev ett vitesföreläggande att ta bort björkarna omedelbart. I dag skulle dessa ha hunnit bli gamla träd med höga naturvärden och under dem skulle granskogen växa för fullt utan att ta skada mer än undantagsvis.

Exemplen kan göras många.

Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 skulle det införas en ny skogsvårdslag. Industrin ropade efter råvara. Fackföreningsrörelsen låg på, här gällde det att värna jobben. Industrialiseringen överförd till skogsvärlden.

Skogsägarna utmålades som skurkar för att de inte avverkade nog mycket och för att de hade alldeles för mycket gammal skog. Resultatet blev ett förslag som innebar att den som inte avverkade nästintill tillväxten och hade för mycket gammal skog skulle utsättas för ekonomisk press att avverka.

Notera att här hade begreppet gammal skog en ekonomisk och inte en biologisk betydelse.

Så kallade avverkningskonton skulle inrättas och fyllas med tvångsavsatta medel från alla avverkningar. De medel som fanns på dessa konton skulle användas bland annat till att dika ut våtmarker, gödsla och bygga ett tätare nät av skogsbilvägar. Förutom att virkesmarknaden inte skulle fungera på ett sunt och optimalt sätt, skulle oerhörda naturvärden ha gått till spillo.

Skogsägare är som regel ett lugnt folkslag, som helst jobbar med samtal och argumentation, men detta förslag fick skogsägarna att demonstrera i stora skaror. Det som sänkte förslaget var Lagrådets besked att det stred mot grundlagen.

På 1990-talet kom så tillnyktringen. Skogsägarna fick frihet att välja metoder och inriktning och naturvård och produktion blev jämställda begrepp.

Vad mynnar detta ut i för slutsatser?

För det första: De som äger skog är inte, som Naturskyddsföreningen beskriver det, ett homogent gäng busar som lämnar kvar ridåer efter järnvägar och vägar. Detta skulle enligt annonskampanjen 2013 vara ett sätt att lura medborgarna att det finns skog kvar i detta land.

För det andra: Skogsägarna består i verkligheten av hundratusentals människor, många med helt egna idéer om vad de vill med sitt skogsbruk. Efter ett långt liv i skogen kan jag med säkerhet säga att mer än nio av tio som äger eller jobbar i skogen vill värna naturen. Vi lever inte i en perfekt värld men det blir stadigt bättre allt eftersom kunskapen växer.

För det tredje: Det vore en välsignelse om våra lagstiftare insåg att vi jobbar med 100-årsperspektiv. Det tar tid att bygga upp något värdefullt, antingen vi talar om biologi eller ekonomi, men tusan så fort att förstöra. Tack gode gud för att S-regeringen inte fick sin vilja igenom på 1980-talet.

Till sist vill jag uppmana lagstiftarna att ha förtroende för alla som jobbar med skogen. Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att kompetensen är mycket större ute i skogen än inne i riksdagen, när det gäller skogsfrågor. Stifta skogslagar som ger frihet för dem som verkar i skogen, bygger på forskning och inte på opinioner och som tar hänsyn till skogens biologi.

Georg Wickberg, motorsågsinstruktör, gymnasielärare

Till toppen