Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 21 maj 2013

Kattfot och mandelblom försvinnermed de betande djuren

Det är med stor oro jag noterat hur snabbt avvecklingen av aktiva djurhållande jordbruk skett i Sverige, och i synnerhet i Roslagen där småskalig betesdrift varit bruklig i flera hundra år.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

När hävden upphör försvinner de typiska mattorna av kattfot och vajande mandelblom såväl som bestånden av Adam och Eva som var typiska för den betade marken. Ortolansparvens vemodigt fallande sång hörs inte längre från åkerholmarna och stenskvättan finner inte längre sin föda bland komockor och stenskravel. Vi känner inte längre igen oss i Evert Taubes visor om den blommande ö.

Speciellt i Roslagen och Norduppland är artdiversiteten hög för insekter och växter, fåglar och däggdjur. Detta har belagts vid inventeringar. Området hyser en extremt rik insektsfauna som närmast når lika höga antal endast i fyra geografiska områden på samma breddgrad i världen. En större del av dagfjärilarna är starkt knutna till den hävdade jordbruksmarken. Flera arter jordbruksfåglar minskar och växtplatser förbuskas så att arter beroende av hävd minskar och försvinner. Dessa i Roslagen belägna och för många arter kritiska jordbruksområden har i rasande takt försvunnit från aktivt brukande och växer nu igen.

Varje år delar forskningsråden ut miljonbelopp till forskningsprojekt som avser undersöka orsakerna till varför vissa arter minskar. Vidare läggs medel från Naturvårdsverket och naturvårdsorganisationer för skydd av arter och biotoper. I en annan del av samhället tas politiska beslut som omöjliggör djurhållning. Många småbrukande bönder som hävdar en unik mark med hög artdiversitet har tvingats avveckla sin verksamhet på grund av ekonomiska problem eller tack vare det aggressiva regelverk och den offensiva djurskyddspolitik som bedrivs av länsstyrelser och som i flera fall har resulterat i djurförbud mot enskilda lantbrukare. De betande mularnas arbete upphör och vi ser några år senare nedåtgående numerär för av hävd beroende insekter, fåglar och växter. Utan de djurhållande bönderna förlorar vi vad många hundra års djurhållning skapat i form av extremt värdefull mark och hög artdiversitet. Detta gör mig djupt bekymrad.

Jag frågar mig hur landsbygdsministern och Centerpartiet ser på konsekvensen av att jordbruk avvecklas i snabb takt och att djurhållningen upphör i så högklassiga områden? Är det rimligt att Sverige låter internationellt betydelsefulla områden utarmas och försvinna? Det är kontraproduktivt att staten lägger miljoner årligen på forskning kring varför arter minskar i svensk natur, när regeringen driver en jordbruks- och djurskyddspolitik som gör det allt svårare att försörja sig som jordbrukare och att kunna hålla djur enligt den standard som idag krävs. Hur värdefull är långvarigt hävdad mark? Hur värdefulla är de brukande bönderna? Jag är bekymrad men intresserad av att höra hur landsbygdsministern och Centerpartiet ämnar hantera dessa för framtiden kritiska frågor.

Susanne Åkesson, Professor i zooekologi

Biologiska institutionen, Lunds Universitet

Till toppen