Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 22 juni

Några ord till mina yngre forskarkollegor

Varför är yngre forskarkollegor i ekologiska och miljörelaterade ämnen så tysta när gröna aktivister engagerar sig i jordbruksfrågor, undrar professor emeritus Torbjörn Fagerström.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Lunds universitet.
Lunds universitet. FOTO: istock

Det finns en besvärande tolerans vid universiteten gentemot grön aktivism, särskilt tydlig på jordbruksområdet. Jag tror att den toleransen är förödande – bland annat urholkas den professionella auktoriteten hos både miljöforskningen och jordbruksforskningen. Det är dags att den universitetskultur som värnar om vetenskap och beprövad erfarenhet träder fram i debatten.

Se på fallet med de betade sockerbetsfröna. Där hade Kemikalieinspektionen medgett ett väl genomtänkt och vetenskapligt motiverat undantag från det generella förbudet mot insektsmedlet Gaucho, vilket överklagades av bland annat Naturskyddsföreningen. I huvudsak handlade fallet om att miljörörelsens dogmatiska motstånd mot syntetiska bekämpningsmedel ställdes mot ett myndighetsbeslut som grundades på sakliga överväganden. Ett litet stöd för sakligheten hade varit lämpligt, men från mina yngre forskarkollegor i ekologiska och miljörelaterade ämnen var det så tyst att man kunde höra en promemoria falla.

Teg gjorde ni också för något år sedan när miljömärkningsföretaget Svanen, i strid med vetenskaplig konsensus, ansåg att ”GMO-frihet” skulle vara ett krav för miljöcertifiering av aktiefonder. Det visade sig att inget universitet och inga forskare inom fältet hade inbjudits att yttra sig i remissrundan. Istället konsulterade Svanen några miljöorganisationer som har profilerat sig ideologiskt som aktiva GM-motståndare. Här kunde ju några av er yngre forskare ha tagit till orda för att försvara vetenskapens roll i certifieringsarbetet – om inte annat så av ren yrkesstolthet. Men det gjorde ni inte.

Så här kan man hålla på och stapla exempel – Coops vettlösa skrämselkampanj på temat ”rester av miljögifter i mat” för ett par år sedan; Greenpeaces kampanj mot vitaminberikat ris; miljöorganisationen Jordens vänners framgångsrika kampanj i Bryssel mot gensaxen Crispr/Cas9. För att inte tala om alla tillspetsade, medieanpassade halvsanningar om glyfosat, artutrotning eller insektsdöd. Stora delar av forskarsamhället tiger, och låter miljöaktivismen ta över problemformuleringsprivilegiet. Sakta men säkert blir diverse utomvetenskapligt tankegods – ja till och med ren mumbo-jumbo – normaliserat och integrerat i samhällets syn på jordbruk, trots att egentligen inga seriösa bedömare tror att dessa tankar tillhör framtiden.

Det är därför inte så konstigt att EU stadigt tappar mark när det gäller att utveckla framtidens hållbara och produktiva livsmedelssystem, liksom en innovativ bioekonomi som har sin bas i jordbrukets produkter. Stagnationen beror till stor del på att miljörörelser med utomvetenskapliga agendor har getts ett alltför stort inflytande på jordbrukets utveckling och tillhörande forskningssatsningar inom EU. Många vassa och innovativa projekt blir bortdefinierade därför att de handlar om frågor som miljöaktivismen inte godkänner. Det kan man kalla en intellektuell kapitulation från forskarsamhällets sida.

Ni yngre forskare på den gröna sidan måste ta tillbaka makten över problembeskrivning och kunskapsförmedling. Det går – det gäller bara att ha rätt hatt på skulten. Gånge forskarhatt till och aktivisthatt ifrån, som man skulle ha sagt redan på medeltiden. Den uppmaningen är viktigare nu än på länge.

Torbjörn Fagerström

Professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet, tidigare bl.a. prorektor vid SLU

(Detta är en förkortad version av en längre text i Vetenskapsrådets tidning Curie.)

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen