Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 3 oktober 2018

”Nötkreaturs utsläpp jämförelsevis obetydliga”

Människor och djur skapar bara en bråkdel av de klimatgaser som påverkar atmosfären. Huvuddelen av de klimatpåverkande gaserna kommer från svampar och bakterier, skriver debattören Jan Nilsson.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Nötkreatur skapar en bråkdel av de klimatpåverkande gaserna.
Nötkreatur skapar en bråkdel av de klimatpåverkande gaserna. FOTO: Mostphotos

Forskning och Framsteg publicerade i somras en sammanställning av jordens alla växter, djur och små enkla organismer som skapar den klimatpåverkande atmosfären genom att bryta ner alla fotosyntesmolekyler till klimatgaser.

Vi människor anser oss vara en framgångsrik art med många individer. Vi hör också till de större djuren, även om vi är långt ifrån de största. Mänsklighetens samlade vikt uppskattades för 2015 vara 369 miljoner ton. Vikten bara av kolatomerna i alla människors kroppar uppskattas av ett israeliskt forskarlag till 60 miljoner ton, eller 0,06 Gt (gigaton).

För en enda art är det mycket, men alla djur tillsammans uppskattas innehålla 2 Gt kol. Inte heller detta är mycket jämfört med svampar (12 Gt), bakterier (70 Gt) och växter (450 Gt). Viktmässigt är det växterna som dominerar jordens biosfär.

Från andra källor vet vi att våra nötkreatur är en stor grupp i däggdjursvärlden, men den gruppen har i global jämförelse ungefär ett lika litet kolförråd som vi människor innehåller, eller enligt en uppskattning ungefär 0,09 Gt och våra övriga husdjur 0,04 Gt.

De viktiga grupperna svampar och bakterier svarar tillsammans för bland annat all kretsloppsnedbrytning av alla växters cellväggar/cellullosafibrer till atmosfärgaserna metan och lustgas. Svampar och bakterier innehåller tillsammans en kolmassa som är nästan 100 gånger större än hela gruppen leddjur, i vilken människan och hennes husdjur ingår som en liten bråkdel, sammanlagt omkring 1 procent.

Svamp- och bakteriemikroberna finns spridda överallt i naturen och bildar även den fabrik som kan utvinna bioenergi och näring ur gräs och blad i matsmältningskanalen hos alla leddjur som livnär sig på växtfibrer – från insekter upp till våra idisslande däggdjur som under evolution utvecklat plats på lämpliga ställen i kroppen för detta.

I jämförelse med den direkta nedbrytningen av hela den nya fiberväxtmassan som sker varje år i naturen, är den obetydliga del som passerar via djurmassa endast en i både tid och rum förlängd väg för kolatomens vistelse på jordens yta, innan den återvänder som klimatgas till atmosfären.

Det är en naturlig process utan syretillförsel för nedbrytning av fibrer som konsumerats, och vars mätdata inte kan skiljas från de mängder som kommer från den direkta växtnedbrytningen i alla våta och luftkvävda miljöer. Framför allt får den processen inte blandas ihop med människans användning av fossil kolenergi för att odla och vidareförädla sitt behov av växtmaterial och animalier, vilket brukar påstås i media av miljövetare när man gör komplicerade hållbarhetsanalyser med hänvisning till olika, enligt mig, feltolkade livscykelanalyser.

Ur klimatsynpunkt ska den framräknade kolmängden också ställas mot världens årliga totala förbrukning av fossilt bränsle (cirka 10 Gt kol), vilket i sin tur sannolikt är en liten del jämfört med gasläckorna vid sidan av de fossila kol- och petroleumkällorna plus de stora mängder som nu tinar fram från permafrostlager och havsbottnar.

Jan Nilsson,

Kungsör

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Till toppen