Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 13 oktober

Okunskapen om lantbruk skrämmer mig

Avståndet mellan jord och bord har vuxit sig stort. Vetskapen om att inte ens boende på landsorten ser värdet i de kvarvarande lantbruksföretagen skrämmer mig, skriver Johanna Andersson.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Det är helt grundlöst att skylla infrastrukturutvecklingen på byns lantbrukare,
Det är helt grundlöst att skylla infrastrukturutvecklingen på byns lantbrukare, FOTO: Marie Henningsson

Nyligen hörde jag ett uttalande som gjorde mig förbannad. Så pass ilsken att jag började fundera över allmänhetens syn på livsmedelsproducenter och deras betydelse för Sverige.

Jag bor på landsbygden, en högst levande landsbygd. Just här ser utvecklingen ut som i många andra härad. Jordbruken blir allt färre och jordbruksmarken blir tomtmark. Visst är jag glad över att få uppleva nuvarande befolkningsökning, som nyligen blivit märkbar här. Men jag blir besviken, ledsen och inte minst kränkt, som jag följaktligen gärna blir när jag fått lyssna till ett grundlöst påstående: ”Det är den sista lantbrukaren i byns fel, att väsentlig infrastruktur ännu inte sträckt sig hit.”

Teorin om att en markägare regerar över sin egen mark är ofrånkomligt tilltalande. Dock har den formalistiska avundsjukan och okunskapen resulterat i något annat. En markägare får göra allt mindre med sin mark, allmänheten allt mer. En markägare kan inte sätta ett hopfantiserat pris på sin mark vid exploatering. Att sedan hävda att hela bebyggelseområden kapitulerar infrastrukturmässigt på grund av ekonomiska aspekter är ledsamt. För vad är det då man tror, hur uppfattar uttalaren att lagar och regler hanteras? Jag tror ingenting. Jag vet att en lantbrukares möjlighet till inflytande är reducerat. Jag förstår att en lantbrukare inte hindrar sin egen och andras chans till tillväxt.

Det är först nu jag begriper att avståndet mellan jord och bord vuxit sig stort. Vetskapen om att boende på landsorten inte ser värdet i de kvarvarande lantbruksföretagen skrämmer mig. Det är dessa företagare som håller landsbygden levande. Det får inte åsidosättas. Hur kommer Sverige se ut utan livsmedelsproducenter? Frågan har bevisligen inte gjort sig förtjänt av eftertanke, vilket är anmärkningsvärt apropå pandemin.

Funderandet har gett mig insikt. Jag hör inte hemma i det land där livsmedelsproducenter enbart ses som pengatörstande väsen.

Johanna Andersson, Åtvidaberg

LÄS MER: Vad får jag för pengarna?LÄS MER: Bonde söker parti

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen