Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Lantbruk 22 mars 2017

SLU-professor: ”Se över djurtillsynen”

Veterinär Lantbruk 16/07
Veterinär Lantbruk 16/07 FOTO: Kjell-Arne Larsson

Hur fungerar egentligen tillsynen av djurskyddet vid våra länsstyrelser? Ja, den frågan är vi nog många som ställer oss efter att ha läst Jan-Erik Anderssons inlägg här i Land Lantbruk. Är det han beskriver enstaka olycksfall i arbetet eller är tillsynen av den svenska djurskyddslagstiftning – en lagstiftning som jag med stolthet brukar referera till när jag träffar utländska kollegor – ett systemhaveri där inkompetens blandas med utbredd rättsosäkerhet?

I sitt första debattinlägg beskriver Andersson hur handläggare anger att djur ska ”må bra”, denna formulering, även om den är tagen ur sitt sammanhang, synes mycket amatörmässig från en tjänsteman under myndighetsutövning. Anderssons citat i nästa inlägg når nya höjder: Det handlade om en kviga som drabbats av livmoderframfall och man var tvungen att avliva henne med bultpistol (adekvat bedövning, min kommentar) följt av stick/avblodning (adekvat avlivning, min kommentar).

För någon som inte varit med och avlivat/slaktat ett djur tidigare kan ju detta uppfattas som obehagligt. Och precis så, den närvarande djurskyddsinspektörens beskrivning vittnar om en total okunnighet om och brist på erfarenhet av slakt och avlivning av nötkreatur: ”Djuret har sakta dött i blodbrist efter att ha blivit skjutet i huvudet och skuret i utan att ha kunnat värja sig.” Det får trots allt bedömas som positivt att djuret inte kunnat värja sig eftersom avlivningen då hade kunnat dra ut på tiden.

Andersson nämner också länsveterinärernas roll; efter en kortare rundringning till några sådana kollegor framkommer det att det händer att anmälan om brott mot djurskyddslagen skickas från länsstyrelsernas djurskyddshandläggare direkt till åklagare utan att fallet passerar länsveterinären. Jag har nu själv fått kännedom om ett uppmärksammat ärende där detta sannolikt har skett: Det är en länsstyrelse som anmält en djurägare till åklagare baserat på ett hemsnickrat resonemang om dräktighetens längd hos kor och tolkningar (sic!) av förordningstexter och matematiska räknefel. Det är utomordentligt förvånande att en länsstyrelse låter dylik oförmåga exponeras i rättsliga sammanhang.

Myndighetsutövning mot enskild (djurägare eller annan) är något mycket grannlaga och okunnighet i att professionellt bedöma ett djurs välbefinnande är något mycket allvarligt.

Det verkar vara dags för staten att gå igenom hur tillsynen av vår djurskyddslagstiftning verkligen går till och förhoppningsvis genomföra förbättringar där så behövs.

Slutligen, Andersson sjunger veterinärkårens lov vad gäller vår kompetens vilket är vänligt, men vi gör också fel ibland. Men, en juridiskt avgörande skillnad mellan en veterinär och en djurskyddshandläggare/inspektör är att veterinäryrket är ett legitimationsyrke där det finns en ansvarsnämnd dit fall rörande oskicklig yrkesutövning kan anmälas, någon sådan finns inte för djurskyddsinspektörer/handläggare. Dock kan djurägare göra en anmälan hos JO om man i ett ärende anser att man blivit felaktigt behandlad av en myndighet eller tjänsteman.

Tillsynen av djurskydd är för viktigt för att lämnas åt godtycket, både för djuren och djurägaren.

Ulf Magnusson
Legitimerad veterinär och professor SLU

Relaterade artiklar

Till toppen