Någonstans i mitten av 1800-talet började andra människor än skogsägaren själv ha synpunkter på vad skogen skulle användas till. En sorts idé om att vi skogsägare är till för andras intressen, skriver Leif Öster i sin krönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Så här i coronatider fick jag tid att se över min skogs rågränser. Jag tar med gårdens äldsta karta. Året var 1748 när kartan gjordes. Förmodligen var gränserna redan då urgamla eftersom skogen gränsar mot nästa by och kyrksocken. Fram till 1808 var byns skogar kollektivt ägda och hur skogen skulle användas bestämdes på bystämman.
Det blev ett mångbruk av skogsbete, byggvirke, brännved, kolskog, men också virke för gärdesgårdar. Hur många 1000 mil med rågångar det finns vet ingen, men det fanns i landet över 100 000 mil gärdesgårdar 1850. Det motsvarar 25 varv runt jorden. Årligen krävdes det i Sverige 4 miljoner kubikmeter virke för att hålla dessa hägnader i ordning.
Det var 1850. Men någonstans därefter började andra människor ha synpunkter på vad skogen ska användas till. En sorts idé om att vi skogsägare är till för andras intressen. Jag läser Skogsvårdslagens paragraf 1 att ”Skogen är en nationell tillgång”.
Men, tänker jag, borde det inte istället stå att skogen är skogsägarens? Något om att andra inte ska lägga sig i vad skogsägaren använder sin skog till? Med vilken rätt säger industrin åt oss att vi måste producera maximalt med råvara? Med vilken rätt säger andra att skogen ska bli biodrivmedel, skapa ett öppet landskap eller säkra lagrat kol för att rädda klimatet?
Hälften av landets skogsskiften lär finnas i mitt hemlän, Dalarna. Av rättviseskäl skiftades marken ut till alla barnen och då i långa smala skiften. Ibland fick man andelar av ett skifte. Fram till 1962 var det dessutom lagligt med sämjedelning som var en sorts privat fastighetsbildning. När jag träffade min svärmor första gången, frågade hon hur bred en bra rågång bör vara. Jag föreslog en meters bredd.
”Det går nog inte, svarade svärmor, för det aktuella skogsskiftet är två meter brett och en kilometer långt.” Ridå. En virkesköpare hade dessutom gjort en samordnad avverkning med flera rågrannar. Det samlade hygget blev bara två hektar, 15 meter brett och kilometerlångt. Alla fick sin andel av inkomsterna, men sedan planterades allt igen. I dag kan ingen gå mer än tio meter innan man vinglat in på grannens mark.
Mot vår grannsocken finns en suptall där bönderna stärkte sig innan man passerade gränsen. Apropå det så har det berättats för mig att ordet råsupa häromkring egentligen betyder att man förr fastlade en rågräns med en sup. Kanske är det därför en del gränser är lite krokiga?
Leif Öster,
Skogsägare, turismföretagare
