Ingen håller en skrytmåns om ryggen
Sverige är bäst i skogsklassen, men vi måste inse att ingen håller en skrytmåns om ryggen när det börjar gå sämre. Svensk politik behöver svälja sin stolthet och börja bygga (trä)broar, skriver Anna Ek.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
En av mina favoritlekar som barn var att följa med pappa ut i skogen, för att till tonerna av hans röj- eller motorsåg bygga kojor av gran- och tallris. Skogen ramade in hela min uppväxt precis som den gjort för många andra svenskar, inte minst de som vuxit upp på gård eller på landsbygd. För många av oss har oron inför hur framtiden ser ut nu rotat sig och jag kan inte låta bli att reflektera över hur vi hamnade här.
Jag tror att svaret ligger i att skogsnäringen under en lång tid varit så ohotad. Sedan tidigt 1990-tal har principen om ”frihet under ansvar” gett goda resultat för den svenska skogsbruksmodellen med positiv utveckling för så väl virkesförråd som biodiversitet. Så bra att man från näringen och politiken nöjt kunnat luta sig tillbaka på sitt goda anseende.
Det aktiva brukandet har legat som en ryggradsreflex hos svenska politiker, som internationellt kunnat skryta med skogens potential eftersom den varit en nationell kompetens. Fram tills nu det vill säga, då EU:s mandat på miljö- och klimatområdet öppnat dörren vi alla trodde var låst och reglad.
Problemet är att svensk politik inte förutsåg vad som skulle hända när länder med andra förutsättningar insåg vår kapacitet att kompensera deras utsläpp eller låga biodiversitet.
Ta ett land som Irland, där skogen inte ens utgör 13 procent av landarealen och majoriteten av all skog ägs offentligt. De kommer inte förstå hur enskilda markägare kan drabbas av bindande målsättningar för skydd av skog, när det på Irland kommer vara staten som får ta smällen.
Varför skulle fransmän lita på att mindre än 10 procent av det svenska rundvirket går direkt till olika typer av bränslen när motsvarande siffra ligger på över 40 procent i Frankrike?
I Nederländerna eller Danmark, där skogsmark utgör någonstans mellan 10–18 procent av ländernas totala areal, finns det inga lantbrukare som är beroende av skog för större investeringar. Mellanbygden, med dess intima förhållande mellan skog och lantbruk, är ett svenskt fenomen.
Sanningen är att det inte är deras fel, felet är vårt. Om man liknar EU vid en skolklass är Sverige barnet som skrutit med sina goda betyg, utan att inse att den har haft bäst förutsättningar till lärande. Sverige är bäst i skogsklassen, men vi måste inse att ingen håller en skrytmåns om ryggen när det börjar gå sämre. Som jag ser det, behöver svensk politik svälja sin stolthet och börja bygga (trä)broar.
Anna Ek, agronom och skogsägare