Ingen har svaren på hur vildsvinsfrågan ska lösas
Inte ens de som varnade mest för att låta vildsvinen breda ut sig kunde ana vilken situation Sverige riskerade att försätta sig i. Vi tittar tillbaka på några av de viktiga vägvalen.
Riksdagspropositionen från december 1980 var undertecknad av dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin och hans jordbruksminister Anders Dahlgren. Den föranleddes av Jakt- och viltvårdsberedningens tre handlingsalternativ med anledning av landets cirka 50 frilevande vildsvin.
Ett av alternativen var att alla vildsvinen utanför hägn utrotades men regeringen fastnade för att begränsa stammen till Hölö–Mörkö-området och noga följa dess utveckling. Ansvaret lades på Naturvårdsverket och länsstyrelserna och de fick i uppdrag att samråda med jägarorganisationerna och lantbruket.
Dåvarande Lantbruksstyrelsen skrev i sitt remissyttrande: "Dagens jordbruk är starkt mekaniserat och i hög grad beroende av släta och jämna fält. Slåttermaskiner, ensilagehackar och skördetröskor kommer att kräva dyra reparationer om stenar och jord som rotas upp av vildsvinen kommer in i arbetsorganen. Till detta kommer de kostnader som är förknippade med förseningar i skördearbetet på grund av maskinstopp."
Det konstaterandet är minst lika aktuellt 2020.
Jakt- och viltvårdsberedningen förespråkade "okonventionella jaktmetoder" för att lyckas med utrotningen och drog gränsen vid giftanvändning. "Vårt utrotningsalternativ är faktiskt det alternativ som realistiskt erbjuder framtida valfrihet i frågan om frigående vildsvin", skrev man.
En majoritet av remissinstanserna var negativa till frilevande vildsvin. Men viktigt att notera är att Naturvårdsverket, som skulle komma att få ansvaret för förvaltningen, ansåg att vildsvinen har "hemortsrätt" i landet och därmed har samma existensberättigande som övriga djurarter.
Inom de närmaste åren visade det sig att Naturvårdsverkets positiva grundsyn blev avgörande för vildsvinets framtid i Sverige. I en rapport från 1985 kom myndigheten fram till slutsatsen att det var möjligt med en frilevande stam.
När väl beslutet fattades två år senare var det som del av en ny jaktlagstiftning. I den politiska debatten kom därför vildsvinsfrågan att överskuggas av andra avgöranden. Röstsiffrorna 268–33 i riksdagen visade att motståndet vid den här tidpunkten var brutet.
Två socialdemokratiska riksdagsledamöter från Södermanland, Anita Persson och Lars G Linder, motionerade visserligen 1995 om en intensiv avskjutning av de cirka 5 000 vildsvinen som då beräknades finnas. Men motionen framstår i efterhand mest som ett regionalpolitiskt utspel och var ingen fråga som (S) drev.
En bit in på 2000-talet började varningssignalerna att komma. Vildsvin blev en egen kategori i statistiken över viltolyckor i trafiken och samma år, 2003, slogs det rekord med fem vildsvinsmotioner på LRFs riksstämma. Framför allt krävdes mer generösa villkor för jakten.
Från lantbrukarhåll hävdades bland annat att Naturvårdsverket medvetet förhalade godkännanden av vildsvinsfällor. Lars-Olof Lundgren och hans företag Lotin AB tvingades exempelvis till en sjuårig rättsprocess där myndigheten överklagade till högsta instans innan fällan fick lanseras.
I en förvaltningsplan från 2010 efterlyste Naturvårdsverket en "adaptiv förvaltning" i samråd mellan markägare, jägare och lantbrukare. Då beräknades det finnas 150 000 vildsvin men när myndigheten i år, tio år senare, kom med nästa förvaltningsplan hade stammen mer än fördubblats.
När regeringen 2016 föreslog ett förbud mot utfodring förlorade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet omröstningen i riksdagen. Majoriteten ville se en annan utformning av regleringen men snart fyra år senare har fortfarande inget hänt.
För efter de inledande vägvalen på 1980-talet har den svenska hanteringen av vildsvinen snarast kännetecknats av uteblivna beslut och handlingar, ett slags laissez-faire. Här har jägarlobbyn och naturvännerna uppenbarligen lyckats bättre än lantbrukarnas företrädare och Svenska Jägareförbundet ser fortfarande ingen anledning att sätta nationella mål för stammen.
Våra grannländer ser med bävan på Sveriges sätt att hantera frågan. Danmark räknar vildsvinen i tvåsiffriga tal medan Norge och Finland uppmuntrar generös avskjutning. Det handlar både om att minimera skadorna som jordbruket drabbas av och att skydda sig vid en eventuell introduktion av afrikansk svinpest.
Enligt uppgift ägnar sig bara runt 15 procent av den svenska jägarkåren i någon utsträckning åt vildsvinsjakt. Dessutom rapporteras att viltanläggningar som förväntas köpa in de skjutna djuren har svårt att hitta en lönsam avsättning för köttet.
Naturvårdsverket skriver i sin senaste förvaltningsplan om hur kostnaderna för vildsvinsskador i lantbruket och antalet trafikolyckor med vildsvin ska ha halverats till 2025. Den framstår mest som en vacker dröm med tanke på att konkreta förslag på åtgärder saknas.
Ska det ske med tvångsjakt? Skottpengar? Stopp för utfodring? Sanningen är den att ingen har svaren.