Förbudet att överklaga Naturvårdsverkets beslut enligt § 58 jaktförordningen strider mot EU-rätten, anser domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen motiverar bland annat sitt ställningstagande med tal om enskildas rättigheter. Man skriver också:
”Även i svensk rätt är det en bärande
tanke bakom miljöorganisationers
talerätt att de ska företräda allmänna intressen.”
Givetvis jublar de miljöorganisationer som tagit för vana att överklaga alla jaktbeslut, skyddsjakt som licensjakt. ”Vi vann”, triumferar föreningen Nordulv på sin hemsida. Och Naturskyddsföreningen skriver: ”Nu har vi en chans att rädda de 46 vargar som länsstyrelserna i Mellansverige beslutat om i den kommande rekordjakten.” Föreningen har tillsammans med Rovdjursföreningen och WWF redan lämnat in en överklagan av Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg.
Man undrar: Vilka allmänna intressen (som domstolen uttrycker det) företräder egentligen Nordulv eller Rovdjursföreningen? Jag kan säga att de inte företräder mig, knappast heller fårägaren som fått sina får rivna, eller jägaren som oroas för att jaktkamraten, hunden, ska slitas i stycken av vargar.
Och vilka ”enskilda” är det som har rättigheter, enligt domstolen? Är det stadsbor som har åsikter om vargen utan att själva vara påverkade av varg i sin vardag? Medan de som berörs av vargens närvaro, och får sin livskvalitet försämrad, blir överkörda.
Med Högsta förvaltningsdomstolens utslag är vi tillbaka i en ordning där jaktbeslut förhalas och manglas i domstolarnas långbänkar. Detta må kallas mer rättssäkert, men frågan är: Rättssäkert för vem?