Jaktlaget tar direkt hand om hygget
I veckans krönika i Land Skogsbruk ger Jenny Karlsson en bild av hygget, som det inte hörs något om i mediebruset som nu pågår kring skogen.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Hösten är här och jag sitter och blickar ut från mitt älgpass på Klippan, den lilla knabben strax ovanför Rudtjärnen med sin omkringliggande myr. Markens ris är ännu täckt av frost som långsamt tinar till dagg och dimslöjor. Morgonsolens strålar skapar obeskrivligt vackra färger i lövträden, som står insprängda bland tall och gran.
Med hösten kommer jakten som så många längtar efter under resten av året. Förberedelserna är många för att skapa de bästa möjligheterna för säker jakt och god utdelning. Samråd med markägarna görs om att få röja upp skottgator, lägga ut spångar och broar över besvärliga bäckar och blötmark, hugga granar till nya älgtorn och stegar, men också om lämplig väg för att dra ut skjutna djur utan att skada skog och plantor.
Jag kan ge en till bild av hygget, som det inte hörs något om i mediebruset som nu pågår kring skogen. Jaktlaget tar direkt tillvara den nya öppna ytan på hygget. Där ställs älgpass som ofta blir generalställen, där man får se mycket vilt och kan fälla många djur. Här hinner man sitta och blicka ut över den växande skogen i väntan på viltet. Man äter lingon och blåbär på vägen till och från tornet, där man har god sikt och därför har lätt att se om viltet är skjutbart och lätt att skjuta säkra skott.
Viltet söker sig ofta ut på den öppna ytan i jakt på föda och varma lägen med bra vindförhållanden. Men plötsligt efter ett antal år är bilden annorlunda, när man har klättrat upp i det grånande jakttornet. Sedan jag sist satt här har plantorna växt på höjden och skymmer sikten. Så nu har de attraktiva tornen gjort sitt. Nu syns bara de silvergrå topparna på dem bland de växande ungträden. På “Ragnars hygge”, dit alla i laget småleende har gått med förväntansfulla steg, får nu istället hundförarna smyga på ståndskall i ungskogen, medan nya torn byggs och körs ut till nytillkomna generalplatser.
Men dunktornet, sofftornet och flygledartornet lever kvar i alla berättelser om jakten. Och liksom skogen växer upp gör jaktlaget detsamma och nya jägare kommer in som inte har en aning om var Håkan sköt sin 22-taggare eller Erik fick kasta sig bakom en sten för en ondälg. Nya tider bjuder på nya möjligheter. Där min pappa jagade i sin ungdom, har nu träden som då var ung gallringsskog växt färdigt på höjden, brett ut sina kronor och stammar och räknas nu som avverkningsmogen skog. I dag är den min att förvalta vidare.
Jenny Karlsson, skogsägare och ordförande LRF Norrbotten