Kassako eller kommunal anorexi?
Att inte försörja sin kassako via klok livsmedelsupphandling; och därigenom också svälta den egna ekonomin; det borde kallas vid sitt rätta namn – kommunal anorexi, skriver Arne Lindström.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jordbruk bedrivs väldigt utspritt över landet, men dess förädlingsindustri centraliseras allt mer. Jag har valt ett studera vad det kan innebära för den kommun som har turen att via förädlingsindustrin ”få skörda” vad jordbruket producerar. Jag skulle tro att Umeå kan vara det mest extrema exemplet då nära på hela Norrmejeriers invägning förädlas på mejeriet i Umeå. Efter att anläggningen i Norrbotten läggs ned, finns bara Burträsk med sin Västerbottenost förutom Umeå.
Av den mjölk som vägs in i Umeå har endast 5 procent (!) producerats av bönderna i Umeå kommun. Övriga 95 procent har producerats i övriga länet, Norrbotten, Västernorrland och Jämtland, vilket är mycket värdefullt för Umeå kommun. Utifrån verksamhetsberättelsen kommer lönesumman om något år att uppgå till minst 240 miljoner kronor, och drygt 200 miljoner kronor kommer att betalas ut som löner till anställda boende i Umeå. Den direkta kommunalskatten bara från de anställda i Umeå blir nästan 50 miljoner, och nästan allt har sitt ursprung i andra kommuner i övre Norrland. Samma koncentration till Umeå gäller för foderindustrin, myndigheter och annat som är kopplat till jordbruk. Lägger man till skatteintäkterna även från dessa kommer man upp till cirka 60 miljoner kronor.
Det kommunala värdet av förädlingsindustrin stannar inte vid 60 miljoner kronor, utan effekten av lönerna som spenderas i kommunen och Norrmejeriers köpta tjänster i övrigt anses bidra till ytterligare cirka 50 miljoner kronor. Då endast mejeridelen av jordbruket bidrar med minst 110 miljoner kronor årligen till den kommunala ekonomin, så borde kanske också kommunen agera utifrån detta faktum?
Att med bara bråkdelen av dessa intäkter investera i vår egen och den kommunala lantbruksskolans framtid borde vara självklart, då ju vinsten är så oändligt mycket större. Med underskott i budgeten för livsmedel säger kommunen att man nu försöker hitta billiga(re) råvaror – mest troligt inte alls lokala, men i skenet av siffrorna ovan så vore väl det som när ”snålheten bedrar visheten”?
Kommunen når inte ens upp till dagens mål för ekologiska och lokala livsmedel, så mot bakgrund av hur Norrmejerier och övre Norrlands mjölkproducenter bidrar till Umeås ekonomi borde man av ren anständighet se till att i stället öka målen. Det skulle också göra som Norrmejerier säger – ”gott för Norrland.”
Att inte försörja sin kassako via klok livsmedelsupphandling; och därigenom också svälta den egna ekonomin; det borde kallas vid sitt rätta namn – kommunal anorexi!
Arne Lindström, lantbrukare i Röbäck