Det är dags att inspireras av mormor och hennes återbrukande generationskamrater som levde under världskrigen, skriver Kerstin Dafnäs. Hon spår att förlänga livscykeln för våra träbaserade material kommer att bli populärt i rådande energisparartider.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Varje person med udda intressen eller vanor blir ibland plötsligt supertrendig. Mormor, som diskade plastpåsar och virkade en egen shoppingkasse av ICA-kassar hon klippt i långa remsor, hade kunnat vara återbruksguru om hon levt idag. Att förlänga livscykeln och därmed kolinlagringen för de träfibrer vi använder i vår vardag borde kunna bli än mer trendigt.
Det som förut var rent byggnadsvårdsnörderi har till exempel fått helt nya dimensioner. På 1980-talet, när vi renoverade gamla fönster och tog fram gamla golv, tyckte många äldre släktingar att det vore bättre att riva ut och sätta in nytt. Förutom det estetiska värdet kan vi idag också räkna på hur länge kol lagrats i träet som bevarats. Träet i fönstren har nog lagrat kol från tidigt 1700-tal och kanske 1600-tal. Träet i funkisköket började nog växa tidigt 1800-tal.
Tidsspannen är hisnande och ger oss helt ny respekt för materialen i närmiljön. Vem vill då riva ut, elda upp och köpa nytt? Den nya råvaran gör i stället bättre nytta som ersättning för betong och plast i nybyggen. Dessutom visade sig 1800-talsfönstren vara mycket lättare att underhålla med tiden, än det som var nytt på 1980-talet.
Tyvärr är det inte lika lätt för klädshopparen att göra kloka miljöval, förutom den som satsar på second hand, eller pre-loved, som det kallas idag. Efter en kort rundfrågning är det väldigt få bekanta som kan skilja cellulosabaserade material som tencel/lyocell, modal och viskos från polyamid, polyester och akryl. Det verkar nästan som att materialen fått avskräckande namn med flit. Långa texter används för att förklara för konsumenten, som säkert inte läser. De som säljer kläder baserade på bambuviskos däremot är smarta nog att släppa viskos och bara prata om bambu. Det låter ju mycket mer miljövänligt, naturligt och mjukt, även om påståenden som att bambun ”växer i stort sett utan vatten” kanske inte är helt sanningsenliga.
När de flesta nu har börjat spara på energi igen kanske nästa grej kan vara att förlänga livscykeln för våra träbaserade material? Ge lite kärlek och omvårdnad med linoljevax? Klä sig i cellulosa? Inspireras av mormor och hennes återbrukande generationskamrater som levde under världskrigen? Alla sidor i skogsdebatten borde vara eniga om att förlänga livet på de träbaserade produkter som finns och att ersätta fossila material där det går. Så räcker skogen lite längre.
Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan
