Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 19 februari

Alla behöver bidra till att bygga bygden

Jag är född och uppvuxen i finlandssvenska Österbotten, i något av en landsbygdsidyll. Du som läser detta vet säkert vad jag menar – spirande vårsäd, böljande vetefält, dammet som yr i skördetider. Med en far som är månskensbonde har närheten till jordbruket alltid varit en självklarhet och något mitt liv styrts kring, skriver Jenny Asplund.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Jenny Asplund , konsult, Macklean.
Jenny Asplund , konsult, Macklean. FOTO: Bjorn Mattisson

Men vad händer med småbruket när det är dags för nästa generation? När det tidigare inte ens var en fråga – äldsta barnet tog över – verkar det idag vara ett allt större steg att välja lantbruket före en karriär som exempelvis tandläkare.

Småbruken blir allt färre i både Finland och Sverige, och den genomsnittliga gården blir bara större. En sådan konsolidering är visserligen bra för de enskilda företagens lönsamhet, men samtidigt minskar antalet lantbruksföretag som ofta är just de som bidrar till en levande landsbygd.

Efter att ha bott sju år i Sverige upplever jag att en sak skiljer sig mellan mitt gamla och mitt nya hemland – en nationell stolthet över en vacker och produktiv landsbygd. På rikstäckande TV i Finland kommer ofta nyhetsinslag om lantbruk, utan någon som helst intention att ställa denna näring i dålig dager. Jag upplever att den vanliga finländaren är stolt över sina lantbrukare.

Även om svenska livsmedel fått ett uppsving hos konsumenterna speglas inte riktigt detta engagemang för det svenska lantbruket hos allmänheten. Huruvida denna stolthet i Finland beror på en högre självförsörjningsgrad eller andra aspekter kommer jag dock inte gå på djupet kring här.

Likväl har vi sett, i coronapandemins Sverige, hur en bortglömd självhushållning och en alltför långt gången storstadspolitik manifesterat sig. Nu om någonsin borde det vara i allas intresse att försäkra sig om en fortsatt livskraftig och produktiv landsbygd. Jag är medveten om att jag predikar för de frälsta, men även lantbrukare har ett ansvar i att känna yrkesstolthet och engagera sig kring det.

Däremot handlar det framförallt om att alla vi andra, som bildligt talat skördar det lantbrukarna sår, på vårt håll måste inse vart situationen är på väg och agera. Gränsöverskridande samarbeten, initiativ som Bonden i skolan och mycket mer finns att tillgå.

Att öka intresset för lantbrukaryrket, de gröna näringarna i allmänhet och landsbygden i synnerhet är således ingen enkel sak, utan kräver synkroniserade insatser från flera perspektiv.

Jenny Asplund, konsult, Macklean

LÄS MER: ”Myndighets- och branschkontroller hindrar utvecklingen”LÄS MER: ”Man har inte längre några släktingar eller bekanta som driver jordbruk”

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen