Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 25 november 2020

Är det priset man får betala för vargens återkomst?

Det är hög tid att rovdjurpolitiken börjar ta hänsyn till människor som lever med rovdjuren i sin direkta närhet. Det menar veckans krönikör Gölin Carina Christiansen.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Gölin Carina Christiansen, författare och frilansskribent, som skrivit boken "Vargen och statsmakten".
Gölin Carina Christiansen, författare och frilansskribent, som skrivit boken "Vargen och statsmakten". FOTO: Pxhere och privat

En ärrad journalistkollega med armlängds distans till allsköns debatter och konflikter i landet uttryckte sin uppfattning i vargfrågan så här: ”Man får väl acceptera att det går åt något får och någon hund ibland”. Visst är det generöst. Man bjuder vargen på något får och någon hund ibland. Det är priset man betalar för vargens återkomst.

Nu tycker jag att journalistkollegan istället borde fråga sig om ”man” accepterar att lammproduktionen i Sverige lägger ner och vi istället köper vårt lammkött från Nya Zeeland och Irland. Frågan är relevant enligt Svenska fåravelsförbundet som berättar om en näring på knäna. Alltför många attacker, rivna får och en allmän känsla av osäkerhet om rovdjurspolitiken gör att lammproducenter lägger ner medan få nya kommer till.

Själv har jag tillbringat hela coronaåret i vargens sällskap under arbetet med boken Vargen och statsmakten. Jag har manglat EU-direktiv, Naturvårdsverkets nationella förvaltningsplan för varg, riksdagsbeslut, Bernkonventionen, forskningsrapporter, Facebookgrupper, rovdjursobservationer och lyssnat på vargyl.

Det som slår mig, om och om igen, är hur vettiga tankar och beslut på EU-nivå, och på svensk politisk nivå, inte verkar nå den praktiska nivån där de ska verka. När byföreningen i Lingbo i Hälsingland ansökte om skyddsjakt och angav att vargar som stryker runt i byn och upp på altaner orsakar byborna psykisk ohälsa, hävdade Länsstyrelsen att myndigheten inte kan ta hänsyn till psykisk ohälsa.

Uttalandet går helt på tvärs mot riksdagens beslut 2013 när propositionen ”En ny hållbar rovdjurspolitik” antogs. Där står att myndigheterna ska göra exakt just det: ta social hänsyn till allmänheten. Det står också att tamdjurshållning inte ska försvåras påtagligt. Hela nio olika intressegrupper stod bakom beslutet, förutom partierna själva. LRF var med, rovdjursvänner och jägare. Alla var ense om att rovdjursförvaltningen skulle regionaliseras och att folk ute i bygderna skulle få inflytande över rovdjuren i sina egna skogar.

Där fanns insikten om att en rovdjurspolitik som inte tar hänsyn till de människor – och deras näringar – som ska leva och överleva rovdjurens närhet aldrig kan bli hållbar. Den insikten finns även i EU-direktivet och i råden om hur direktivet ska tolkas när det gäller just rovdjur. Insikten finns även hos forskare, hos jägare och hos svenska bönder. Det är hög tid att den landar hos svenska myndigheter också.

Gölin Carina Christiansen,

författare och frilansskribent

LÄS MER: Viltet får inte äventyra matproduktionenLÄS MER: Krafttag i vargfrågan: Snabbare beslut om skyddsjakt

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen