Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 3 januari

Ett telefonsamtal betyder så mycket

Kring storhelger blir jag extra tacksam gentemot alla dem som arbetar med djur, men jag hyser också en gnagande oro för vad som kan inträffa då kylan och snön slår till, skriver Arne Lindström i veckans krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck
Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck

Jag svarade som jag brukar med ett: ”Lindström”. Sedan kom med försiktig stämma och välbekant dialekt: ”Visst är det du som brukar hjälpa bönderna?”. Efter ett jakande svar fortsatte han lika rakt på sak: ”Jag orkar inte längre! Jag har inte haft en ledig dag på fyra år”!

Det tog någon sekund för mig att liksom ta till sig den allvarliga situationen från en som uppenbarligen var på väg in i den bekanta väggen. Efter ett kort resonemang kom det fram att mannen ville ha hjälp med att så fort som möjligt få tömma ladugården på kor. Han kände att han inte orkade invänta den ordinarie drygt månadslånga slaktkön, så jag lovade att göra vad jag kunde.

Efter lite telefonerande kunde jag, trots att det var söndag, ringa tillbaka till bonden efter en timme med budskapet att ladugården skulle tömmas följande förmiddag. Jag tror att vi båda var lika glada. Han över att se ett ljus i mörkret och att en enorm börda lyftes från hans axlar. Jag över att kanske ha bidragit till en värdig avveckling i stället för ett djurskyddsärende.

Händelsen var för gripande för att skaka av sig, och ropet på hjälp ville inte tystna. Att en bonde åter igen höll på att bokstavligen arbeta ihjäl sig och riskerade att avsluta sitt yrkesliv som ett djurskyddsärende, det fyllde mig med olust och många tankar.

Kan det vara så att vi bönder har så svårt att be om hjälp, att vi i stället fortsätter en många gånger hopplös kamp? Vi vet ju att det inte behöver skilja så mycket mellan att lyckas eller misslyckas, men då begreppen utgör facit över någons gärning – då är skillnaden enorm! Eller, är det vi kollegor och grannar som brister i vår förmåga att se och förstå tecknen på att någon far illa? Vi skulle kanske våga fråga lite oftare hur det går och hur det står till?

Kring storhelger blir jag extra tacksam gentemot alla dem som arbetar med djur, men jag hyser också en gnagande oro för vad som kan inträffa då kylan och snön slår till. De flesta som går till ett jobb under helgerna har hundraprocentiga lönepåslag, men för djurägare handlar det om att få andas ut efter helgerna och förhoppningsvis konstatera att de sluppit extra dyra veterinärkostnader, sönderfrysta ledningar och haverier.

Jag skulle önska att folk i allmänhet förstod vilka risker som är förknippade med jordbruk, och främst djurhållning. Tänk om vi dessutom förstod att varenda måltid vi äter är beroende av att någon därute är villig att ta dessa risker och orkar fortsätta.

Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck

LÄS MER: Krönika: Några ord till min bonde

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen