Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 28 juli 2018

Förhoppningsvis väcks nyfikenhet

"Det är fantastiskt roligt att få ta emot barn och ungdomar på gården, för inget besök är det andra likt", skriver Majja Almqvist på Rinkaby Gård, lantbruksentreprenör, i en krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

FOTO: Arkiv

I början av juni anlände vårens sista skolbesök till Rinkaby Gård. Ut ur den stora bussen skuttade 22 förväntansfulla sexåringar, glatt pladdrandes på sexåringars vis; om det stundande sommarlovet, om tv-programmet som de hade sett i går kväll och om vad de hade med sig för fika i ryggsäckarna. Pedagogerna ordnade upp dem i två raka led på gårdsplanen, gav dem några sista förmaningar och sedan fick jag och min kollega ta över.

Det är fantastiskt roligt att få ta emot barn och ungdomar på gården, för inget besök är det andra likt. Ungdomar från en gymnasiesärskola i stan ställer inte samma frågor som tolvåringar från skolan i grannbyn, och absolut inte samma frågor som en grupp fnissiga sexåringar.

Ungefär i mitten av besöket tog vi fikapaus. Barnen utspisades med saft och medhavda kex. Under fikat reflekterade jag över vad jag helst av allt ville att de skulle få med sig hem härifrån. Vad jag ville att de skulle prata om i bussen, fråga sina lärare om, berätta om hemma vid köksbordet. Ta med sig upp i vuxen ålder och kanske alltid ha i bakhuvudet. Jag ville att de skulle ta med sig hur komplext allt det här med djur, natur, skog och odling är. Hur förklarar man det på två timmar för ett gäng sexåringar?

Efter fikat hälsade vi på hos hönsen och tittade i vår köksträdgård. Jag försökte förklara hur grisarna bökade upp marken och åt upp ogräsen, hur vi använde djurens gödsel i trädgården, hur vi gjorde flis av kvistar och pinnar och sedan la det i köksträdgårdens gångar. Försökte förklara hur allt hängde ihop och hur saker och ting kan ändra sig beroende på årstider och väder. Hur ömtåligt det var – jorden, djuren och allt därtill. Barnen nickade och ställde kluriga frågor, som de sedan gärna hittade på mer eller mindre verklighetsförankrade egna svar på.

Vid elvatiden vinkade vi av bussen och barnen. Jag undrade om de skulle komma ihåg sitt besök här, mina egna minnen från den tiden i livet är blott små brottstycken, så vad kunde jag egentligen begära? Kanske ingenting alls, men kanske hade vi i någon sått ett frö som väcker nyfikenhet för djur, natur, skog och odling. För lantbruk, för skogsbruk. Man vet aldrig vilken väg människor kommer att välja i livet. Men jag tänker att kanske är det så som man säger: det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Jag hoppas det.

Majja Almqvist

Lantbruksentreprenör, Rinkaby Gatugård

LÄS MER från Majja Almqvist: ”Vi måste komma närmare kunderna”

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen