Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 22 mars

”Förr visste man inte hur spridnignen skulle bli”

Att testa gödselspridaren är fortfarande en bra idé, tycker Per Emgardsson i veckans teknikkrönika. För ibland är det inte alltid så att lantbrukaren han förutse alla tänkbara variabler.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Per Emgardsson, teknikreporter.
Per Emgardsson, teknikreporter. FOTO: Ann Lindén

Gödselspridartester är ingen ny idé. På 1980-talet var bristande spridningsnoggrannhet väldokumenterad, även hos rentvättade snurror. Otvättade med centimetertjocka påbakningar på spridarvingarna visste ingen hur de spred.

Nu finns spridarspecifika inställningsråd för olika gödselmedel på nätet. Dubbelskiviga spridare anpassar varvtal och nedsläppspunkt efter givan, vissa spridare har därtill radarsensorer som återkopplar gödselkulornas fart och vinkel till styrdatorn. Snurror ger hög kapacitet, men kastvidden på 50 – 70 meter luddar lätt till tilldelningskartorna.

Med kartor har rampspridarna klara fördelar. Knastervalsutmatning är exakt och med rätt snurr på fläkten slipper man slangstopp. Men även rampspridare bär på dunkla hemligheter.

En gång i tiden skulle undertecknad en vindstilla dag på ett plant fälttesta en Tive Jet. Lantbrukaren körde spridaren genom raden av Yarabackar. Först från söder mot norr. Östra ramphalvan gav högre giva. Spridaren kördes tillbaka från norr mot söder. Även nu gav den östra ramphalvan mer gödsel än den västra. Oförklarligt, trots många tänkbara felkällor.

Slutsats blev att lantbrukaren hade hyst en Tive Jet med tydliga sympatier för dåtidens kommunistiska Östeuropa i sin maskinhall.

Relaterade artiklar

Till toppen