Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 29 oktober

”Jag är inte rädd, bara heligt förbannad”

Pulsen stiger, hjärtat klappar, händerna börjar skaka. Vad var det jag precis noterade när jag i efterhand tittade på filmen från våra övervakningskameror? Jag såg tre, fyra personer inne hos mina kor klockan 2:34 på natten till 6 februari. Jag kommer aldrig att glömma den känslan.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Vi hade haft ett intrång, det var ett faktum. Det var väntat, förr eller senare kommer de hade vi tänkt. Ändå trodde jag inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Jag blev spyfärdig. Började kolla på kameran i realtid och inbillade mig att jag såg något igen. Vi ringde polisen direkt, men under tiden som jag hade polisen i öronen skyndade jag och min man Jacob oss ut. Vi tvekade inte en sekund. Det är våra kor.

Vad skulle jag ha gjort om vi hade kommit på inkräktarna därinne? Det vågar jag inte ens tänka på. Jag har upprepat 1000 gånger för mig själv ”behåll lugnet, gör inget, invänta polis”. Men jag blev rädd för mig själv, för så fruktansvärt arg som jag kände mig när vi gick ned till ladugården för att konfrontera inkräktarna, så arg har jag aldrig varit förut.

Vi hittade inga där och då, men lämnade bildbeviset till poliserna som upprättade en anmälan.

Efter detta intrång är det med en olustig känsla jag går och lägger mig på kvällarna. Jag kollar om och om igen att det är lugnt bland djuren. Jag får ett adrenalinpåslag varje kväll.

Jag är inte rädd, bara heligt förbannad och det skrämmer mig, för jag vet att det inte bara är jag som är arg. Jag är orolig för vad som skulle kunna hända mellan en djurägare och dessa djurrättsterrorister.

Jag är arg för att det tar så lång tid för politikerna att skärpa straffen för dem som terroriserar familjer, till och med barnfamiljer. Barn som blir traumatiserade och familjer som tvingas leva med skyddad identitet bara för att de gör sitt jobb och förser svenska folket med mat.

I min hemkommun ordnade politikerna ett trygghetsevent. En av politikerna stöder öppet olika djurrättsorganisationer. När jag lyfte det så svarade han: ”Ja det är synd att du ska känna dig rädd, men jag är djurvän och kommer att fortsätta stödja olika djurrättsorganisationer”.

Två politiker kommenterade att de är emot extremister. De andra kommenterade inte överhuvudtaget och jag framstod som lite ”jobbig”. Jag är enligt vissa bara en ”rädd bonde”? Men jag är inte rädd, bara heligt förbannad. Och det är läskigt i sig.

Anette Gustawson,

mjölkbonde, Billinge gård

LÄS MER: Hot och våld kan aldrig vara acceptabeltLÄS MER: ”Stoppa de så kallade djurrättsaktivisterna nu!”LÄS MER: Justitieministerns ursäkter hjälper inte Sveriges lantbrukare – stoppa djurrättsextremismen

Relaterade artiklar

Till toppen