Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 25 april

Vem ska lära barnen vad vi äter?

Svenska skolor lär inte ut varifrån maten kommer och hur den produceras. Så på vem vilar då ansvaret att barnen ska få lära sig något så grundläggande och viktigt, undrar Elisabeth Hidén, LRF Ungdomens ordförande.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Elisabeth Hidén är ny ordförande för LRF Ungdomen.
Elisabeth Hidén är ny ordförande för LRF Ungdomen. FOTO: Katarina Cumselius

Jag har gått i skolan i snart 17 år – nio i grundskola, tre på gymnasiet och fem på universitetet. De allra flesta svenskar går i skolan i tolv år, och lär sig svenska, historia, kemi, matte, engelska och slöjd.

En sak som dessvärre saknas i svenska skolor är undervisning i hur maten produceras. Något så grundläggande, som vi alla dagligen är beroende av, lärs inte ut av skolan.

Jag och en skolkamrat hade ett UF-företag (Ung Företagsamhet) i gymnasiet och tog tillsammans med LRF fram material som vi kunde föreläsa kring. Vi åkte runt till skolor och höll föredrag för barn i årskurs 5. De fick sedan åka till en gård där fick de se djur och ställa frågor till lantbrukaren.

Det blev mycket uppskattat av elever, lärare och LRF så vi fortsatte sex månader efter studenten och drev det som ett vanligt företag. Idén till företaget kom när vi insåg vilken begränsad kunskap våra gymnasiekamrater hade om lantbruk och livsmedelsproduktion.

Det var absolut ett av de roligaste jobb jag haft. Inspirerande och utmanande, men också lite skrämmande. Tolvåriga svenska barn vet inte hur mjölk produceras, varifrån köttet kommer eller hur vetemjöl blir till. Det är inte något vi kan anklaga barnen för, inte ens deras föräldrar eller lärare – men någon måste lösa problemet.

Vi pratar ofta om hur vi ska få in nya människor i de gröna näringarna. Vi måste öka branschens attraktionskraft, så vi kan fortsätta att producera högklassiga livsmedel. Vi behöver locka ingenjörer som tar fram bra teknik, biologer som kan utveckla växtskyddsmedel och förädla plantor, mekaniker som vill arbeta med traktorer och andra kompetenta människor ute på gårdarna.

Jag tror inte att det egentligen är svårt att få folk som vill arbeta med lantbruk bara de vet vilka fantastiska möjligheter som finns. Men vem vaknar upp en morgon och vill arbeta inom de gröna näringarna om de inte vet vad det innebär?

Så, vem ska lösa problemet och vem vilar ansvaret på? Det är viktigt att vi i näringen delar med oss av vår vardag, men också att kunskapen kommuniceras ut via skolorna. Att få in det i kursplanen vore önskvärt. Ungdomar och barn behöver få en mer nyanserad bild av hur livsmedelproduktion ser ut än det som visas på internet, där lantbruket ofta tyvärr smutskastas.

Om vi lyckas öka kunskapen om matproduktion och att lyfta våra svenska mervärden, tror jag att konsumenternas betalningsvilja skulle öka, tillika intresset för att bli en del av branschen. Ökad efterfrågan kan dessutom bidra till ökad självförsörjningsgrad och högre priser, vilket i sin tur ger bättre lönsamhet och därmed också ett växande intresse för de gröna näringarna.

Oavsett om en person är intresserad av miljö, teknik, djur eller biologi, vill arbeta ute i fält eller inne på kontor, så finns det plats för dem i de gröna näringarna. Det är något som måste nå ut.

Elisabeth Hidén,

LRF Ungdomens ordförande

LÄS MER: Elisabeth Hidén: ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt – och inte maten förrän hyllorna ekar tomma”

Relaterade artiklar

Till toppen