Scoutrörelsen och skogsägarna borde kroka arm

I Land Skogsbruk nummer 40 skrev Anna Nilsson ledartexten "När ska skogsdebatten bli faktabaserad?". Jag skulle vilja fortsätta på det spåret genom att belysa frågan om hur ”återväxten” ser ut inom vår näring. Tycker du att vi har en positiv utveckling bland unga som vill och kan lära sig om skog och skogsbruk? Om du är nöjd med utvecklingen och tycker det ser bra ut, så kan du sluta läsa här. Om inte, så ser jag som skogsägare, medlem i en skogsägarförening och scoutledare, många möjligheter till utveckling både vad gäller intresse och kompetens. ”Vi gör scouter redo för livet” står det på våra halsdukar.  Jag vill påstå att det är precis vad vi gör, och det i en kontext där vi ofta och under den mesta av tiden är ute i skogen. 
Det finns barn som i början tycker det är lite läskigt att vara i skogen, men allteftersom börja de finna sig till rätta och känner sig alltmer trygga. Vad lär man sig då?
Jag vill påstå att det inte är vad man lär sig som är det viktiga, även om det är något som kommer med på köpet, utan det viktiga är det jag nämnde ovan. Upplevelsen av att trivas, av att njuta, av att ha roligt, att känna sig trygg, att känna sig omtyckt för den man är, att det är spännande, att förstå att det finns en mening som jag kan vara en del av, att det är kul och till - och med gott! Oavsett vilken tro jag har med mig och oavsett vilken kultur jag kommer med.
I scouterna får du komma precis som den du är och under resans gång upptäcker många tillsammans med andra nya möjligheter som man inte trodde sig om. 
Att man dessutom lär sig en massa om skogen och om att vara ledare är liksom en bieffekt. 
Jag tänker att vi i scouterna kan lära en del av våra finska systrar och bröder, och så kan även den svenska skogsnäringen göra för att få till ett klokt samarbete mellan skogsägarföreningar och scoutrörelsen. Vi i scouterna är ju egentligen redan på plats, frågan är om skogsnäringen har sett den här möjligheten?

Per-Ingvar Hamrin
Scoutledare och skogsägare