Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Ledare 27 april

Hög tid att tvätta bort kons dåliga rykte

Även om debatten om kon som klimatbov nyanserats lite under senare år, är kon ännu långt ifrån rentvådd, skriver Lena Johansson.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

 Plötsligt var kons positiva klimateffekter så gott som bortglömda.
Plötsligt var kons positiva klimateffekter så gott som bortglömda.

Efter att FNs livsmedels- och jordbruksorgan FAO 2006 publicerade rapporten ”Livestock’s long shadow” om djurens klimatpåverkan, förändrades många människors syn på kor. Från att ha varit en oförarglig varelse, vars mjölk en gång i tiden kunde rädda sina ägare från svält, blev kon plötsligt en farlig klimatbov.

Metanet som idisslarna rapar och fiser ut ansågs vara ett allvarligt hot mot klimatet. Enligt rapporten härstammade 18 procent av världens växthusgaser från husdjursuppfödning och nötkreaturen, som stod för större delen av metanutsläppen, fick hela sin existens ifrågasatt.

Lika plötsligt var också kons positiva klimateffekter så gott som bortglömda. Den allmänna opinionen ville inte längre lyssna på att hon med sitt betande bidrar till att bevara den biologiska mångfalden eller omvandlar gräs till människoföda, som kött och mjölk.

Kossans farliga inverkan på klimatet blev ett vedertaget faktum och det var svårt att föra ut motargument i debatten. Bilden av kon som klimatbov understöddes dessutom flitigt av allt från havredryckstillverkare till veganer. I klimatets namn utsattes korna även för en del obskyra forskningsprojekt som syftade till att få dem att fisa och rapa mindre.

På senare tid har debatten nyanserats något. Bland annat har man kommit fram till att kons klimatpåverkan kan minskas betydligt beroende på vad hon äter och ur hon föds upp.

Men än är kon långt ifrån rentvådd. När en skånsk lantbrukare nyligen begärde att få öka antalet nötkreatur var svaret från kommunen att ansökan måste kompletteras med uppgifter om hur mycket korna rapade. Djurhållningen står nämligen för den övervägande delen av metangasutsläppen i Tomelilla kommun, svarade kommunens verksamhetsutvecklare. Lantbrukaren uppmanades därför att återkomma med mängden metangasutsläpp och hur dessa förhåller sig till de utsläppsminskningar som Parisavtalet föreskriver.

Vad kommunen ska göra med uppgifterna framgår inte. Har Tomelilla en metangaskvot i Parisavtalet, eller ska varje enskild bonde ta ansvar för att avtalet uppfylls?

Vi har nu cirka 3 000 mjölkbönder i Sverige och är inte självförsörjande på varken mejeriprodukter eller nötkött. Mjölkbönder brukar också kallas för ”landsbygdens motor” eftersom de sägs ge jobb åt åtta andra personer, som veterinärer, tankbilschaufförer, seminörer med flera. Borde inte kommunerna då värna om sina mjölkbönder?

Nyligen fick ett 50-tal mjölkbönder som troget och prickfritt levererat mjölk i 23 år ta emot medalj av kungen. Det borde även kommunerna förse dem med, istället för att betrakta dem som en miljöfarlig verksamhet.

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Lantbruk så godkänner du våra regler.

Till toppen