Lovsång till det lånade landskapet
Jag skulle tro att även bland oss skogsägare är vi en majoritet som tillbringar mer tid i det lånade landskapet än på vår egen mark, skriver Kerstin Dafnäs, skogsägare, ordförande i Spillkråkan.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Påskhelgen är förbi. Så här i krigstider kändes det viktigare än vanligt att stänga av nyhetsflödet för en stund och bege sig ut i naturen för att stilla sinnet.
Jag skulle tro att även bland oss skogsägare är vi en majoritet som tillbringar mer tid i det lånade landskapet än på vår egen mark, om jag får låna ett begrepp från den japanska trädgårdskonsten. Som i dag, när jag spände på skidorna på gårdsplanen, tog ett rejält stavtag och gled på skaren över lägdan, för att sedan passera den osynliga gränsen ut i Hattmakarhägna, ett av mina lånade landskap. Jag gled över spåren efter en hermelin som häromdagen kommit skuttande med en nyfångad mus i gapet. Förbi björken som en mård flydde upp i under ett slagsmål med räven i höstas. Jag tvärnitade när en av hackspettarna flög rätt framför mig för att sätta sig i en asp och börja trumma.
Finns det någon påskmusik, hade en av mina vänner frågat dagen innan. Förutom Bachs Johannespassionen, inställd för andra året i rad, kunde jag inte komma på något på rak arm.
Det bar ner till Nösterstan och ut på isen, nedströms. Även om isen gått upp där det strömmar, gick det fortfarande att åka längs strandkanten. I det öppna vattnet simmade svanar och vigg, medan tranor, spov och beckasin hördes längre bort. Förutom spåren från pimplare, skoteråkare och skidåkare, korsade vi även spår från älg, rådjur, björn och räv. Markerna längs vattnet skiftade från resliga furor till bonsai-liknande tallar i myrpartierna. Tack vare nattens minusgrader var skaren fin, men det var tydligt att det här skulle bli vårens sista skidtur.
Efter ett par timmar på skidor slog vi rast på några stenblock vid ett gammalt båthus. Plötsligt hördes ljudet av trampande klövar och en liten flock renar passerade framför oss över isen. Ett ögonblick av dramatik uppstod när en av renarna gick genom isen, men den tog sig snabbt upp igen och skakade av sig vattnet som en blöt hund, innan flocken försvann bakom näset och lugnet lade sig igen.
Smältvatten och symfoniska fågelljud, det borde finnas i påskens musik slog det mig. Efter lite letande hittade jag den till sist: Goase Dusse, en fågelsymfoni av Nils Aslak Valkeapää.
Kerstin Dafnäs, skogsägare, ordförande i Spillkråkan