Naturvårdspolitik och lagluckor driver på osunt skogsägande

En fråga som diskuterats allt mer den senaste tiden är utvecklingen av vem som äger skog i Sverige. Vi har lärt oss sedan lång tid att cirka 50 procent av skogsmarken ägs av privatpersoner, 25 procent av privata aktiebolag och resterande 25 procent av övriga allmänna ägare, staten, kyrkan, häradsallmänningar, stiftelser med flera. 

Personligen så anser jag att den föredelningen är ganska sund. När det gäller den privatägda delen är det i dag cirka 311 000 som har nöjet och ansvaret att äga skog. Tittar man på detta lite flyktigt kan det se bra ut, men skrapar man på ytan har vi en utveckling som är bekymmersam. Dels flyttar sig areal från privatägd mark sakta över till bolagsägd eller allmänt ägd mark, dels har vi en ”förgubbning” i den minskande skogsägarkåren. Att det sker rationaliseringsförvärv inom skogsnäringen är i sig inget konstigt, för tror man på en fri marknad och möjlighet att utveckla sina företag då är strukturrationalisering en del av detta. Men det vi nu ser är att vi har ett antal mekanismer som samspelar så att vi håller på att skapa en, som jag ser det, osund utveckling.

För det första så driver den naturvårdspolitik vi har möjligheten för privata bolag men även allmänna ägare att köpa privat skogsmark när staten löser in mark för naturvårdsändamål. Bolag får enligt lag inte köpa privatägd mark men när man själv lämnat från sig mark till staten kan man köpa ersättningsmark. Exempelvis kan ett bolag sälja fjällnära skogsmark till staten för att sedan köpa motsvarande areal i närheten av deras industri vid kusten.

För det andra har vi sett att det funnits luckor i lagstiftningen som gjort att privatägd mark på olika sätt har omvandlats till bolagsägd. Någon av de luckor som funnits har stängts, men här finns mer kvar att göra, exempelvis möjligheten att testamentera till bolag. Eftersom det finns en prispremie på bolagsmark är detta intressant för den som vill ha ut sista kronan. 

För det tredje så har vi en fastighetsbildningslag som säger att skogsfastigheterna ska vara lämplig för sitt ändamål och kunna producera cirka 200 m3sk per år. Jag förstår syftet att vi inte ska skapa framtida problem av typen den ägosplittring som finns på sina håll i landet, men det handlar ju mer om hur fastigheterna och skogsskiftena ser ut än den exakta arealen eller tillväxten.

En fjärde aspekt är de allt senare generationsskiftena och att vi har en lägre andel kvinnor som tar över skog än flera av våra grannländer.

Sammantaget gör detta att vi behöver diskutera dessa frågor mer framöver och få lagar och drivkrafter som inte missgynnar familjeskogsbruket.

Paul Christensson, ordförande LRF Skogsägarna