Idag finns självsådda contortaplantor längs skogsbilvägar och på myrar. De har till och med hittats ovanför trädgränsen i fjällen, 2 mil från närmaste bestånd.
När en art som inte hör hemma här börjar sprida sig okontrollerat kallas den invasiv. Riskerar contortan att bli det?
– Vi har tyvärr dålig kunskap om contortatallens naturliga spridning i skogslandskapet, säger Jörgen Rudolphi på SLU i Umeå.
Han har fått 5,1 miljoner från Formas för att undersöka frågan. Nu väntar ett intensivt arbete med att kartlägga förekomsten av självsådda contortaplantor i mellersta och norra Sverige.
Forskarna kommer i första hand att räkna plantor på olika avstånd och i olika miljöer kring kända planteringar. Men Jörgen vill också engagera allmänheten:
– Vi kan inte täcka upp alla områden, därför hoppas vi att allmänheten kan rapportera in observationer. Vi ska göra en hemsida där man lägger upp sina "fynd”, och vid kan vi behov åka ut och verifiera att det är contorta.
Kartläggningen ska ge en bild av hur omfattande spridningen är. I nästa steg kommer forskarna att modellera artens utbredning i framtiden, och dessutom undersöka hur övervakning och bekämpning ska ske.
Nya Zeeland är ett land som har stora problem med spridningen av contortatall. Jörgen är dock tveksam till att vi får samma situation i Sverige.
– Risken är nog mycket liten, men vi måste ändå se till att ha kunskap. Övervakningsprogram är viktiga för alla potentiellt invasiva arter.