Per Emgardsson: ”Ingen Dust Bowl - än”

Torra, heta vindar över ett lerdammigt Uppland får Per Emgardsson att påminna sig om en dyster 80-årsmarkering: de fyra torrår som i under 1930-talet drev många tiotusentals lantbrukarfamiljer från gård och grund i Texas, Oklahoma och Kansas.

Torkan låter minsta fördjupning i såbottnen synas som ett mörkt ogrott streck i det gröna, den avslöjar obarmhärtigt föregående bearbetningar.
Torkan låter minsta fördjupning i såbottnen synas som ett mörkt ogrott streck i det gröna, den avslöjar obarmhärtigt föregående bearbetningar. FOTO: PER EMGARDSSON

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Många valde vägen västerut, Route 66, mot ett förmodat förlovat land, Kalifornien. Katastrofen tvingade flera miljoner att flytta, gjorde en halv miljon hemlösa och förödde 4 miljoner hektar. Bara under en enda stormdag 1936 föröddes värden som i dag motsvarar 4,5 miljarder svenska kronor. Ett i förhållande till klimatet ohållbart sätt att bruka jorden bidrog till katastrofens omfattning.

De sista dagarna i maj dallrar granngården bortom åkrarna i hettan. Dammvirvlar drar över de vårsådda fälten och fint lerdamm tränger sig in över allt.

Osökt går tankarna till romanen och filmen Vredens Druvor av John Steinbeck. Den berättar om arrendebönder i Oklahoma i slutet av 1930-talet. Upprepade torrår i präriestaterna, the Dust Bowl, blåser bort både jord och skördar. Vräkta av jordägaren ger sig bönderna ut på vägarna i jakt på försörjning, pengar och mat.

Löften om arbete och snabba pengar i Kalifornien, 200 mil bort lockar tusentals av migranterna från the Dust Bowl att välja Route 66 genom öknen. Bortom den sägs Kalifornien flyta av jobb och pengar.

Men väl där möter en i dag väl bekant attityd bönderna: Ge er av, vi vill inte ha er och era skitiga ungar här i Kalifornien. Migrantlägren bränns. Filmen är 80 år, men grymt aktuell, välspelad och sevärd.