”Ska jag inte själv kunna välja?”
Måste jag vilja göra om hela fastigheten till ett reservat eller till naturvård för att jag är kvinna? Den frågan ställer sig skogsägaren Haidi Andersson i veckans krönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det finns nog lika många anledningar att vara med i föreningar och nätverk som det finns medlemmar. En av dem, vikten av gemenskap och möten, har blivit extra påtaglig för oss alla efter denna pandemi då så mycket har varit inställt.
Själv är jag bland annat med i det kvinnliga skogsägarnätverket Spillkråkan. Vi finns i hela landet och representeras av allt från de självverksamma till dem som lejer bort allt arbete. Inget är bättre eller sämre än det andra, bara olika val utifrån intresse och olika mål. Det är ju faktiskt nog så viktigt; att möta människor som inte tänker och gör likadant som en själv.
Mina skäl att vara medlem är att jag får lära mig något nytt, får nya upplevelser, knyter kontakter och framför allt att möter nya människor. Det finns också nätverk och grupperingar som jag inte känner någon samhörighet med, inget konstigt med det.
Jag blir därför förvånad när jag läser om en doktorandsavhandling där mitt motorsågskörkort reducerats till en initieringsrit för att bli erkänd som skogsägare. I studien konstateras även att kvinnliga skogsägare inte känner samhörighet med miljörörelsen, pratar ekonomi och ser sin skog som ett företag.
Att vara skogsägare är den vanligaste formen för eget företag bland kvinnor i Sverige. Som alla andra egna företagare vill vi driva våra företag så bra vi kan och självklart är ekonomin en del av det. Jag dristar mig att påstå att där skiljer vi kvinnor oss inte nämnvärt från den manliga skogsägarkåren.
Att skogsarbete är ett av de farligaste arbeten vi har och att motorsågskörkort i vissa fall till och med är ett lagkrav visste doktoranden inget om och avfärdar informationen med att ”det förändrar inte resultatet i studien”. Måste jag vilja göra om hela fastigheten till ett reservat eller till naturvård för att jag är kvinna? Ska jag inte vilja eller kunna prata ekonomi? Ska jag inte själv kunna välja vad jag vill göra?
Vårt nätverk startades för att stärka kvinnor i en mansdominerad bransch och där har vi kommit en bra bit på väg. Ska vi då stanna kvar där vi började eller ska vi utvecklas med samhället och våra egna nya förutsättningar? Det får mig faktiskt att undra vem som har mest fördomar och är mest bakåtsträvande.
Jag är otroligt tacksam för mitt nätverkande, den kunskap jag inhämtat, de upplevelser jag fått och framför allt att jag annars inte mött några av mina bästa vänner.
Haidi Andersson, skogsägare, Växjö