Snart återvänder mjölkkorna
För Paulina West är målsättningen nu klar. Efter att ha lagt ned mjölkproduktionen på den egna gården 2016 blev längtan stor och det ska byggas nytt och börjas om med kallet i livet: mjölkkorna.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
“Ticka, ticka, ticka”, ljudet kommer från mjölkmaskinerna som mjölkar korna morgon och kväll, 365 dagar om året. Till det ljudet är jag uppvuxen. Jag har varit med i mjölkgropen och släppt in och ut kor, tjuvätit kraftfoder och suttit med otaliga timmar i traktorn. För mig har allt varit så självklart. Korna måste mjölkas, det måste skördas innan regnet kommer och utgödslingen måste lagas även om den går sönder på julafton.
Det fanns ingen press på att jag skulle ta över gården. Jag hade aldrig känslan av att jag “borde”. Snarare tvärtom, mina föräldrar tyckte att jag skulle upptäcka världen! Prova på saker! Men ganska snart insåg jag att jag älskar ju det här. Varför ska jag göra något annat om jag hittat det jag brinner för? Mjölkkorna.
När vi 2016 lade ner mjölkproduktionen av olika anledningar kändes det tungt. Det var rätt beslut då och vi njöt av alla fördelar med att inte vara mjölkbonde. “Vi kommer in i det” tänkte vi med vår nya dikoproduktion.
Men åren har gått. Vi har jobbat på andra gårdar och med våra egna 70 djur. Vi har aldrig kommit in det. Visst har vi trivts på våra “borta-gårdar” och det finns fördelar med att vara anställd, men det är något som saknas. Det är som att vi går och väntar på våra egna mjölkkor. Vi är inte klara med det livet. Att vi fått distans från det i ett par år har gjort oss ännu mer säkra på att det är det vi vill hålla på med.
Vi har tre små barn också, som får vara med i allt. Det fördröjer oss ofta i jobbet men att se den där självklarheten, precis på samma sätt som när jag var liten, gör det så värt det. Att få skita ner sig, ta sig an uppgifter och roa sig med det som finns att göra ger en sådan lycka och stolthet. Det som är så självklart för oss, men så främmande för väldigt många andra.
Vi producerar mat, tar hand om våra djur och vår mark för att försörja familjen, men också det svenska folket. Det är ju det människan är skapt för och så har vi levt i urminnes tider. Men att leva så här, det är i dag något sällsynt. Det mest naturliga blir ett yrke som nästan glömts bort. En klyfta som bara växer, kopplingen från jord till bord.
Men för oss är den fortfarande självklar. Vi brukar för att försörja och det är vi stolta över. Och med det i ryggen styr vi nu alla våra mål mot att få bygga nytt och börja om med vårt kall här i livet, mjölkkorna. “Ticka, ticka, ticka” ska det åter låta på vår gård, men den här gången får en robot stå för just det.
Paulina West,
Snart mjölkbonde igen, Höga kusten
Läs mer om Paulina på bloggen mittlivsombonde.se eller på Instagramkontot @mittlivsombonde