Svensk minerallagstiftning är vår tids tärningsspel

Den 1 januari 2007 blev jag skogsägare och flyttade in i ett hus byggt 1851 på gården i Stensätter, Bollstabruk. Ett ångermanländskt hemman som en gång i världen försörjt tre generationer med pigor och drängar därtill. 100 hektar skog hemmavid, lika många på fjället med fäbodar, 10 hektar åker och lika mycket bete till de 10 korna, några grisar, höns och mellan varven getter och får.

En ladugård i en bruksmiljö innebar tillgång till något som inte alla hade: mat. Det gjorde att den här gården är enkel utan har några vackra, stolta sniderier och utsmyckningar. Välstånd ska inte synas – det ska delas med sig av.

Det fanns inga blodsband mellan mig och ägaren utan med mig kom en ny släkt på gården. Den femte närmare bestämt. Närheten till sågarna och bruken längst kusten i Norrlands klondyke gjorde skogen här åtråvärd och gården hann med tre ägare innan förra sekelskiftet. Många är berättelserna om hemman som förlorats i spel med kort och tärning när industrierna skulle säkra råvaruförsörjningen.

Det var naturligt för mig att bli skogsägare, jag hade det i blodet. Farmor och farfar var skogsägare, efter dem pappa som hade varit inspektor och sedan skogvårdsentreprenör. Min tumme vet i sömnen när en kedja är rätt filad. 

Det var också ett välplanerat beslut som föregåtts av ägarskifteskvällar, studiecirklar, motorsågskurser och nätverksträffar för unga skogsägare. Även om släktbanden saknades trampade vi upp varje rågång tillsammans, ägnade timmar åt samtal om det som varit och människor som funnits. Och om det som skulle komma.

Skulle skogsägarföreningen bestå när människorna som finns kvar bara blir färre och äldre? Att högre efterlikvid och lägre insatsemission gynnar unga – men vem lägger sådana förslag på årsmötet? Gör klimatförändringarna att vi slipper snöbrott eller blir vi ändå förlorare med fler stormar? Har massan någon framtid och i vilket skede sätter logistikkostnaderna stopp för sågverksrationaliseringen? 

Hett blev det bara den gången när frågan om en sann kooperatör kunde ha aktier i skogsbolag kom på bordet. Samtalen utgick från om ideologi och värderingar med en stor portion nyfikenhet över utvecklingen. Men tänk att aldrig någon gång var vi i närheten av det som idag är mitt största huvudbry – utländska företag som vill etablera verksamhet på min mark. 

I dag hade samtalen handlat om hur kan det komma sig att en förnyelsebar resurs som vindkraft kan jag förhandla om och säga nej till fast världen skriker efter grön el. Samtidigt har jag inte något alls att säga till om när det kommer ett kuvert från Bergsstaten i brevlådan.  

Gruvdrift som skapar permanenta, oreparerbara sår i marken och bortförsel av material som aldrig kommer att ersättas. Svensk minerallagstiftning ger skogsägaren sämre chans till vinst än det där tärningsspelet med sågverksmännen under 1800-talets sista hälft. 

Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult