Vi har förstås ett ansvar att förvalta naturen på ett klokt sätt, men att tänka bort människan är orimligt. För att gå framåt behöver vi bygga vidare på kulturhistorien och inte rasera dess minnesmärken, skriver Pär Fornling i sin ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Rötterna till glorifieringen av urskog finns i gamla testamentet. När Adam och Eva äter av kunskapens frukt åker de ut från paradiset. Mannen nödgas att slita efter plogen och kvinnan att föda i smärta. Liknande berättelser finns i fler religioner. De utgår från att allt är bättre i ett ursprungligt, naturligt tillstånd. Omvänt är det ett förakt mot det människan skapat med plog och tankekraft. Myten kommer igen flera gånger genom historien och är fortsatt aktuell.
En ögonblicksbild är Järle kvarn utanför Nora. Där står nu en strid mellan de som vill bevara kulturarvet från 1600-talet och länsstyrelsen som vill riva kvarndammen för att flodpärlmusslan ska få livsrum. Land har i flera artiklar visat att det finns massor av liknande historier där vattenkraftägare drabbas fullständigt orimligt och vi alla förlorar en del av våra rötter i ett kulturhistoriskt bokbål. Det finns anledning att fundera över drivkrafterna bakom de som vill rasera historien.
En gren på samma träd är tanken att ge naturen egna rättigheter. Först ut är en flod i Nya Zeeland som för något år sedan fick juridiska rättigheter likt en person. Tanken är något märklig eftersom det likväl blir mänskliga värderingar som överförs till floden. Om exempelvis en bäver dämmer upp floden blir det knepigt med en juridisk process mellan bävern och floden.
Hur man än vänder sig kan man inte springa ifrån det mänskliga perspektivet och vår kulturhistoria, men myten om motsatsen har djupa rötter. Och skogen är arenan för utopin. Inom jordbruket och i trädgårdar efterfrågas nya grödor. I skogen kallas det "främmande trädslag" och är mer eller mindre förbjudet.
De finaste nyckelbiotoperna är resultatet av mänskligt brukande, det är inget "naturtillstånd". Nästan allt vi har är kulturskogar formade av människan. Och om biologisk mångfald är målet gynnas den mest med riktade åtgärder. Inte att lämna allt vind för våg. Det finns massor av liknande exempel och de tål att påminnas om.
Tron på det paradisiska ursprunget är i grunden en filosofisk fråga, och man får ha respekt för olika värderingar. Även om mycket verkar konstigt är det bra att förstå drivkrafterna.
Vi har förstås ett ansvar att förvalta naturen på ett klokt sätt, men att tänka bort människan är orimligt. För att gå framåt behöver vi bygga vidare på kulturhistorien och inte rasera dess minnesmärken.
Pär Fornling
