Uppmuntra odlarglädjen innan den falnar
Skogsägarnas odlarintresse borde peka brant uppåt, men då måste frågorna om produktion och odlarglädje komma i fokus. Skogsägarna förtjänar en politik med dessa frågor i fokus, skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Det finns anledning att fundera över följderna om skogsägare börjar tröttna på att bruka skogen och väljer bort att avverka. Risken är inte överhängande, men den dag man eventuellt märker sådana tendenser är det redan för sent. Att vända attityder och värderingar tar oändligt lång tid när de väl fått fäste.
Första invändningen är förstås att skogen är en viktig inkomstkälla, vilket nästan är sant. Och definitivt mindre sant än för några årtionden sedan. På den tiden kunde man ofta finansiera köpet av en fastighet med avverkningar och aktivt skogsbruk.
Nu behövs kapital utifrån. Under ganska lång tid har fastighetspriserna skjutit i höjden medan virkespriserna legat still eller fallit.
Den som exempelvis byggt en förmögenhet på börsen och köper en fastighet för att hen gillar jakt behöver ofta inte bry sig om intäkterna från skogen. I vilket fall har avverkningarna en begränsad betydelse för den egna plånboken.
Ungefär en tiondel av skogsägarna får sin huvudsakliga inkomst från skogsbruket enligt Swedbanks skogsbarometer. För flertalet är det en extra inkomst.
Minst lika viktiga drivkrafter handlar om ansvar, pliktkänsla och odlarglädje. Att bygga upp och förvalta skogen. Att skapa fina bestånd till kommande generationer och lämna över gården i ännu bättre skick än när man själv tog över.
Det är nerven i skogsbrukandet.
Frågan är då hur belöningssystemet ser ut och vad som ger en guldstjärna i boken för skogsbrukare. Ganska nedslående. Det pågår en absurd debatt om att betala skogsägare för att inte avverka skogen, motivet är ett kortsiktigt tänkande om att binda kol. Nästan allt ljus på brukandet är mot mångfald och reservat. Lågintensiva hyggesfria metoder uppmuntras från flera håll.
Produktionen tas för självklar. Något som kommer av sig självt.
Industrin har förvisso gott om råvara, men det beror just nu på extremt energiska och effektiva "virkesköpare" vid namn granbarkborrar.
Kanske är det att oroa sig i onödan, men det är illa nog om odlarintresset är oförändrat eller i ett sluttande plan utför. Det borde peka brant uppåt. Vill man ha det där lilla extra som behövs måste frågorna om produktion och odlarglädje komma i fokus.
Skogsägare som lyckas väl förtjänar både medalj och en uppmuntrande klapp på axeln. Och naturligtvis en politik där de frågorna finns i fokus.