Jag har full förståelse för att det finns de som ger upp kampen mot barkborrarna, för det känns ibland som ett evigt, ganska tröstlöst sisyfosarbete. Så vem ska då ägna sig åt sök och plock? Det frågar sig Haidi Andersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Våren har försiktigt börjat visa sig, krokusarna sticker upp ur gräsmattan, tranorna har anlänt och fåglarna kvittrar lite mer vårlikt. För en skogsägare i södra Sverige är det en fin tid nu, dagarna börjar bli längre och ljuset har återvänt med en nästan värmande vårsol.
Vi har nu en liten paus i arbetet mellan de vindfällen som uppstått under vinterns stormar och vårvärmens ankomst av barkborrar. Påminnelsen om dem trillar in från Södra och Skogsstyrelsen både i brevlådan och i mejlkorgen. De berättar om vikten av att ta ha hand om de vindfällen som uppstått under vintern, och lika många till om att barkborrarna snart vaknar igen.
Det finns lite av ett gammalt tänk kvar i dessa påminnelser, att alla privata skogsägare är självverksamma och bor på sina fastigheter. Det verkar som om ingen tänkt på att den åldrande skogsägarkåren börjar lägga sågen på hyllan och den nya kanske inte ens har en. Det finns också de som varken har kunskapen eller ens intresset oavsett var de bor.
Och vad gör man när grannen gett upp? Eller med de som helt enkelt inte bryr sig? Jag har full förståelse för att det finns de som ger upp kampen mot barkborrarna, för det känns ibland som ett evigt, ganska tröstlöst sisyfosarbete.
Så vem ska då ägna sig åt sök och plock? För när jag har sett ett angrepp så har många andra också gjort det, att få träden upparbetade och ute ur skogen innan de spridit sig ännu mer är en omöjlighet, kölistan hos närmaste virkesköpare är lång.
Det är ju inte bara en fråga för skogsbruket, det är en fråga för vårt samhälle i ett förändrat klimat som möjliggör för nya skadegörare att etablera sig här. När de första mördarsniglarna dök upp var det ingen som tyckte det var så farligt att inget gjordes, idag är alla medvetna om den påverkan en invasiv art har. Med ett förändrat klimat ser jag inget slut på problem med skadegörare som kan påverka både vår ekonomi och försörjning negativt.
Tack vare våra resor och vår handel där varor skickas över hela världen reser arter snabbare än de annars skulle gjort. Jag tror att problematiken med barkborrar bara är början på ett antal skadegörare som vi kommer att behöva hantera i framtiden.
De som bor i de värst drabbade områdena längtar nog efter en sval och regnig sommar. Det har jag full förståelse för. Själv håller jag tummarna för att vi slipper långvarig torka och extremvärme.
Haidi Andersson, skogsägare, Växjö
