Det är dags att vi tänker till ordentligt hur vi använder markresursen och skapar förutsättningar att behålla eller helst utveckla möjligheten till biologisk produktion över tid, skriver Paul Christensson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Går det att äta eller bygga elektricitet? Den kan tyckas vara en konstig fråga, men jag tror att alldeles för många inte reflekterar över var vår mat eller vårt byggmaterial kommer ifrån.
Idag ska ett stort antal samhällsutmaningar lösas med mer el, fossilfritt stål, transporter, batteritillverkning, effektivisering i industrin och mycket annat. I den yran tas det ena hektaret efter det andra bort för att det ska byggas solcellsparker, vägar, järnvägar, elledningar, bostäder och mycket mer. Allt detta tar sakta men säkert bort produktionsmöjligheter av skog och jordbruksprodukter.
Jag anser att det är dags att vi tänker till ordentligt hur vi använder markresursen och skapar förutsättningar att behålla eller helst utveckla möjligheten till biologisk produktion över tid. Utmaningen vi har är gigantisk om vi ska ersätta alla fossila råvaror och klara jordens försörjning.
I min värld handlar det inte om att vi ska stoppa utvecklingen, utan det handlar om att vi måste jobba mycket smartare och även väga in produktionen av den gröna kolatomen. Vi har under många år här i Sverige använt våra markresurser väldigt frikostigt, byggt köpcentrum och bostäder på bästa åkerjord, brett ut vägar och elledningar utan att ta hänsyn till att det går att göra dessa byggen väsentligt mer marksnåla om man planerar noga och värdesätter framtida produktionsmöjligheter tydligare. Självklart kommer det säkert att kosta lite mer på kort sikt, men vad är alternativet?
I vårt västra grannland Norge följer man utvecklingen noga när man tar skog eller jordbruksmark ur produktion. Där krävs också ofta kompensatoriska åtgärder för att exploateringen ska godkännas. Enbart detta ser ut att tvinga fram smartare och marksnålare alternativ. Det borde vi svenskar ta efter.
Min uppfattning är att staten, det vill säga politikerna i riksdagen, måste bli tydligare i sin lagstiftning. Det handlar om att myndigheter, kommuner och företag som planerar projekt som kräver mark måste bli bättre på att samplanera. Vi måste jobba mer med att lägga markintrången så att de ger så liten begränsning på framtida produktionsmöjligheter som möjligt. Vi behöver ta till oss metoden ”ekologisk kompensation”, men då handlar det inte bara om biologisk mångfald. Det handlar lika mycket om framtida produktionsmöjligheter.
Den gröna kolatomen behövs, för det går varken att äta eller att bygga med enbart el.
Paul Christensson, ordförande, LRF Skogsägarna
