Vi skogsägare kan göra mycket som får väldigt stora och nyttiga konsekvenser i fråga om naturvård. Det gäller att vi är bestämda med vad vi vill och kan förmedla det till våra entreprenörer, skriver Marit Bohlin.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Förändringens vindar blåser inom skogsbruket. Bara de senaste dagarna har vi sett ett av de större skogsbolagen presentera sitt biodiversitetsprogram och en av skogsägarföreningarna inför naturvårdspremie. Det sistnämnda är en rejäl förflyttning till att ge skogsägaren makten över naturvården. Precis som vi skogsägare gjort historiskt genom att arbeta under devisen frihet under ansvar, då vi frivilligt har certifierat våra skogar och arbetat med naturvården. Att nu också som skogsägare i södra delen av landet få en premie på sitt levererade virke utifrån hur mycket skogsmark som avsatts, visar återigen att vi skogsägare kan ta ansvar.
Förändringar sker hela tiden och vi får inte luta oss tillbaka och bli bekväma. Skogen är som jag skrivit många gånger tidigare inte statisk. Den är under ständig förändring oavsett om det sker med mänsklig hand eller av naturen själv.
Apropå förändring så ser vi hur det varma klimatet börjar ge effekter även längre norrut. Granbarkborren flyger sakta men säkert längre norr ut i landet. Det gäller att redan nu tänka framåt och se över skogen och eventuella åtgärder som behöver vidtas.
När jag tittar i vår skogsbruksplan så finns det inlagt på många bestånd att lövandelen är låg och behöver ökas. Vi försöker i varje åtgärd att spara så mycket löv det bara går vilket går helt i linje med vår certifiering, men kanske inte är något som hörs och syns ute i informationsbruset.
Vi skogsägare kan göra mycket som får väldigt stora och nyttiga konsekvenser i fråga om naturvård. Det gäller att vi är bestämda med vad vi vill och kan förmedla det till våra entreprenörer. Där upplever jag att det kan finnas glapp i hur tydlig man behöver vara.
Vi gjorde för inte så längesedan en huggning kring en åker. Den var rejält igenväxt och jag högg mig runt och tog ned många träd för att släppa in ljuset igen. I ena kanten fanns ett bestånd där vi släppte in en skördare för att gallra igenom. Jag pratade med skördarföraren och nämnde hur vi ville ha det. Föraren bekräftade och sa att en ”parkgallring” blir bra. Jag tänkte att det här blir bra och lät skördaren arbeta på. När jag sen kom tillbaka insåg jag att parkgallring kan tolkas olika. Allt löv var nedtaget och endast tall fanns kvar. Förvisso inte fult eller dåligt men jag hade varit mer nöjd om det fått vara en björkskog i stället. Där fick jag mig en läxa om att det är viktigt att vara tydlig och bestämd med vad man vill få utfört.
Marit Bohlin, jägmästare och blivande skogsägare
LÄS MER: Varför ska vi känna skam?
