Vilset Sveaskog bör fundera på tillvarons mening

Det märks ingen större skillnad mellan skogsaktörerna bolag, föreningar eller staten. Det vore välgörande om särarterna skulle mejslas fram, skriver Pär Fornling.

Pär Fornling.
Pär Fornling.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

Det finns många god skäl till att staten genom Sveaskog äger nästan fyra miljoner hektar mark. I företagets avsiktsförklaring, vilken spretar åt många olika håll, framhålls målsättningen "att vara landets lönsammaste skogsföretag". Det är inget bra skäl. Den ledstjärnan passar bättre på SCA eller Holmen. Av staten förväntar vi oss något mer och ädlare syfte.

Ett allmänt problem med skogsnäringen är att aktörerna, oavsett företagsform, är alldeles för lika. Vid en ytlig betraktelse märks inte så stor skillnad mellan bolag, föreningar och staten. Många intressen sammanfaller, men det vore välgörande att också mejsla fram särarterna. Frågan är vilken profil Sveaskog bör mejsla fram.

I den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.

Det är också rimligt att Sveaskog drar ett extra tungt lass när det gäller forskning, både om naturvård/skogsskötsel och om teknik. En anledning till att Sverige är framgångsrikt på skogsteknik beror på att bolagen tidigare hade stora teknikavdelningar som gav draghjälp åt att testa och utveckla nya maskiner. De har nu bantats bort. Sveaskog gjorde en bra ansats genom att vara fadder för eldriva skogsmaskiner. Därefter har vi inte sett så mycket mer.

Vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.

Om man inte odlar sin särart finns det risk att historien upprepar sig. De statliga skogarna räddades genom en uppgörelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Den kom till genom beslutet att sälja ut delar av marken till privatpersoner för att stärka landsbygden. Hur det annars gått kan man bara spekulera om.

Tillgångarna var på väg att berika ett antal investerare. Vem vet. Kanske hade marken, efter hysterin kring "folkaktien", landat hos en amerikansk pensionsstiftelse. Det hade varit synd eftersom staten, förutsatt att man odlar särarten, har en viktig roll som stor skogsägare.

Sveaskog har anledning att ägna en del tid åt existentiella grubblerier, fundera över tillvarons mening och varför man finns till. En källa för kunskap och insikter finns i bolagets egen historia.

Pär Fornling

red@landskogsbruk.se