Det är bra att vi är många och olika

Att vi är många, och att vi är olika är det som är charmen med svenskt skogsbruk och det som skapar legitimitet för brukandet av skogen, skriver Susanne Öberg.

Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk FOTO: TT

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Jag tillhör dem som har privilegiet att kunna bo på min skogsfastighet. Det är en riktig bonus i livet att få vara flera timmar i skogen varje dag, med hund i sällskapet blir det dessutom när solen går upp, när den står som högst och under vinterhalvåret med pannlampa långt efter den gått ned.

200 meter från mitt bostadshus hittade jag en björnunges tassavtryck i förra vårens sista snö, ett stenkast därifrån mötte jag ett lodjur våren dessförinnan. På samma stigar och i samma skog som jag går varje dag hittar man skogens alla invånare - älg, tjäder, räv, hjort, rådjur, vråk, orre, korp, uvar, ugglor och massor av huggorm. Under de 15 år jag har bott här har varg passerat, renarna kommit för att stanna över vintern och med dem järven.

Så jag bor med andra ord i urtypen av idyllisk svensk natur som jag liksom många med mig skulle kämpa för att bevara om den var hotad. Här finns allt det som gör skogen enkel att vara i för fler – älgtorn, elljusspår, skoterspår, vindskydd och bänkar vid utkiksberget.

Mitt hus är det första utanför detaljplanerat område längs vägen ut ur samhället. När jag står därute i skogen och det på sitt sätt är alldeles tyst, kan jag ändå höra ljudet från justerverket på Europas största sågverk. Här har skogen sågats, milats, kokats sedan 1600-talet, kommit till nytta och byggt svensk välfärd.

Bläddrar jag i skogsbruksplanen så står det G28 på skiftet bakom ladugården. Tittar jag i historiska böcker så förstår jag att det i perioder inte växt någon skog här alls och att skogsvårdslagen från 1903 fyllde sin funktion. Tar jag fram de flertalet handskrivna lagfarterna från 1800-talet så förstår jag att berättelserna om hur skog spelades bort på tärning i de här trakterna nog har sin sanning.

Idag ägs skogen av några som precis som jag bor här, men för varje år av alltfler som har postadress någon annanstans. I de långsmala skiftena syns det att vi som äger skogen har olika drivkrafter och förutsättningar. Där en del ser en ståtlig björkpark som sträcker sig mot himlen ser andra granmattan på backen och tänker på produktionsbortfallet.

Det är det som är charmen med svenskt skogsbruk och det är det som skapar legitimitet för brukandet av skogen. Att vi är många, att vi är olika och att vi tillsammans gör det möjligt för skogen att rymma skogens alla djur och tillfredsställa människors behov av återhämtning samtidigt som vi bidrar till samhällsekonomin.

Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk

LÄS MER: Skogssverige skulle må bra av att trampa nya stigar