Lär av Gustav Vasa och gör precis tvärtom

De naturvårdsträd som lämnas vid avverkningar betyder mycket för mångfalden och är bevis för att det både går att bruka skog och skapa biologisk mångfald, skriver Pär Fornling.

Det är inte konstigt att eken länge var hatad av bönderna, skriver Pär Fornling.
Det är inte konstigt att eken länge var hatad av bönderna, skriver Pär Fornling.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

Det är inte konstigt att eken länge var hatad av bönderna. Det började med Gustav Vasas påbud om att alla ekar på bondejorden tillhörde staten. Och så där var det ända fram till år 1823 då riksdagen beslöt att frisläppa ekarna. Ett tungt argument var att förordningen hela tiden varit kontraproduktiv. Bönderna hade ingen som helst motivation att värna eken, utan passade ofta på att sabotera träden, trots hot om dryga böter.

Frågan återkom på 1990-talet av historielösa politiker som ville införa biotopskydd på alla grova ekar. Förslaget dog den 20 augusti 1994 under en exkursion med Södra. Den ansvarige generaldirektören fick då insikten om att det skulle leda till att träden avverkades i förtid. Förslaget var alltså feltänkt, trots 450 års erfarenhet.

Däremot är det helt rätt att grova träd är oerhört viktiga för mångfald och en prydnad för landskapet. Framför allt finns mycket forskning om gamla ekar. De kan härbärgera tusentals arter varav ett par hundra rödlistade. Tallar med grov skorpbark är också väldigt värdefulla, liksom flera andra träd när de blir gamla.

De naturvårdsträd som nu lämnas vid avverkningar kommer att betyda mycket för mångfalden och är påtagliga bevis för att det både går att bruka skog och aktivt skapa biologisk mångfald. Det förutsätter förstås att de får vara kvar genom flera trädgenerationer, vilket är en utmaning när den nya skogen nu är klar för gallring. Det gäller att hitta och ha koll på naturvårdsträden.

Förändringar i skogen tar tid, men nu kan vi se resultat av den nya politiken för några årtionden sedan. Och det blir bara bättre. Den generella hänsynen fungerar och inte minst kommer naturvårdsträden att betyda mycket för hela landskapet. Vill man uppmuntra utvecklingen ytterligare kan det vara en god affär för staten att betala för jätteträden i produktionsskogen. Det skulle förmodligen ge betydligt mer naturvårdsnytta per insatt krona än att bilda väldiga reservat och är helt i linje med den nu aktuella propositionen om frivilliga uppgörelser.

Man kan tänka sig ett långsiktigt arrendekontrakt av träd över en viss dimension. I uppgörelsen kan också ingå att ett område runt träden, ungefär i trädkronans storlek, frihuggas för bästa naturvårdsnytta.

Det är förstås en grannlaga uppgift var man i så fall lägger ribban. Målet är rimligen att få det där extra utöver vanlig generell hänsyn.

En fördel är enkelheten. Träden är lätta att identifiera med fjärranalys och regelverket borde kunna bli enkelt och begripligt. En förutsättning är förstås att uppgörelsen är attraktiv och frivillig för markägaren. Det insåg man redan 1823.