På resa genom skogslandet Sverige

Är det ett skövlat skogslandskap jag ser på min resa genom Sverige? Nej, snarare debattörers brist på insikt om skogens dynamik och kretslopp, skriver Mats Blomberg.

Vi tolkar saker olika, men de som med emfas hävdar att skogarna fortsätter att utarmas, att arter utrotas och att det inte blivit bättre sedan de stora hyggena på 1970-talet bör nog byta glasögon. Det skriver Mats Blomberg i sin krönika.
Vi tolkar saker olika, men de som med emfas hävdar att skogarna fortsätter att utarmas, att arter utrotas och att det inte blivit bättre sedan de stora hyggena på 1970-talet bör nog byta glasögon. Det skriver Mats Blomberg i sin krönika.

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

I sommar har jag gjort resor genom skogslandet Sverige. Till stugan i norr och ett par gånger västerut mot fjällvärlden för fiskeupplevelser. Vårt land bjuder på fantastisk natur. Vidsträckta skogar, sjöar, älvar, berg, hagar, åkrar och fjäll - en mosaik av miljöer.

Jag träffar människor, vänliga ortsbor som vill berätta om sin bygd, sitt landskap. Skogens människor, stolta över sitt arv att odla och bruka. Skogen berättar också själv sin historia, om kampen mot bränder, stormar och insekter. Om gamla tiders brukande och odlingsmödor. Vi ser den förkolnande stubben från 1888 och vi ser spåren efter fångstgropar. De berättar om kampen för överlevnad, mot fattigdom och armod när människor började bruka skogen på allvar för hundratalet år sedan. Det berör en i själen.

Vi har lärt oss om hur skogen ska föryngras och skördas. Kunskapen har växt i takt med skogen. Forskningen och livserfarenheten har väglett oss. När jag reser genom skogslandet ser jag en växande vital skog. En skog som varje sekund bidrar till att binda och omvandla solenergi och koldioxid till syre och biomassa. Fotosyntesen är en gåva. Därmed inte sagt att allt är bra. Vi måste bli bättre på att till exempel förstå skogens sociala värden. Människors upplevelse av skogen och att ta hänsyn till det. Det har vi ofta missat.

Vi måste nyttja fröträdens etiska dimension utmed vägarna. Men helt avgörande är det allmännas förtroende för dem som äger och brukar skog. Kunskap utan pekpinnar, frihet utan dekret.

Jag återvänder till min resa. Skogar i alla åldrar, avbryts av hyggen där storleken varierar. Grupper och ridåer av löv- och barrträd, högstubbar markerar mångfald där ungskogen växer hög. Är det ett skövlat landskap? Nej, snarare debattörers brist på insikt om skogens dynamik och kretslopp.

Vi tolkar saker olika, men de som med emfas hävdar att skogarna fortsätter att utarmas, att arter utrotas och att det inte blivit bättre sedan de stora hyggena på 1970-talet bör nog byta glasögon. Vi som verkat i skogen de senaste 50 åren upplever skillnaden. Hur kunskapen vuxit om naturens biologiska processer och behovet av hänsyn. Jag tänker på de tusentals arbetstimmar som gemensamt lagts ned från skogsnäring, myndigheter och ideella organisationer för att ta fram så kallade målbilder för god miljöhänsyn i skogen. En framgångssaga som tyvärr ofta tappas bort i debatten. Idag är det en självklarhet för skogsbruket att sträva mot mål, vilka fortfarande utvecklas och förbättras. Det är ett frivillighetens redskap när den svenska modellen är som bäst.

Det tänker jag på när jag reser genom ett sommarklätt skogslandskap.

Mats Blomberg, aktiv skogssenior

LÄS MER: Mats Blomberg: Kasta inte 70 års erfarenhet på tippen