Skogen är ett kulturlandskap

Istället för att köpa bilden av kulturskogen som ett hot mot naturen bör den inkorporeras i bilden av det levande kulturlandskapet, som åkrar, ängar och beteshagar. Kulturlandskapet är värt att värna och vårda, precis som den kvarvarande vildmarken, skriver Lars Anders Johansson i veckans krönika.

Lars Anders Johansson, författare och journalist
Lars Anders Johansson, författare och journalist FOTO: TT

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

I det senaste årets skogsdebatt ställs en romantiserad bild av skogen som orörd vildmark, mot en ekonomistisk syn på skogsbruket som näringsgren. Resultatet är en oförsonlig konflikt där sidorna pratar förbi varandra.

Miljörörelsens engagemang för att bevara gammelskogarna har de senaste åren slagit över i en ofta oförsonlig kamp mot skogsbruk och privat ägande av skog. Skogsbrukets företrädare har svarat med att förklara skogsbrukets värde i form av arbetstillfällen på landsbygden och grön tillväxt, men argumenten verkar inte bita. Inte ens de livscykelanalyser som visar skogsbrukets positiva effekt på klimatet. Som vanligt står sig faktabaserade argument slätt mot känslor.

Kanske är det dags att prova en annan väg framåt: Att uppvärdera kulturlandskapet. Samma engagemang som uppbådas för att värna de kvarvarande ur- och naturskogarna borde uppbådas för att värna kulturlandskapet, dit också den brukade skogen hör. Istället för att ställa den orörda skogen mot den brukade skogen bör de lyftas som olika landskapstyper som kompletterar varandra.

De som lever på landsbygden har i regel inget problem med att skogen brukas. Det är en självklarhet. Den romantiska föreställningen om att skogen endast har ett värde i av människan opåverkat skick är sannolikt en konsekvens av människor i urbaniseringens spår har liten kontakt med och ännu mindre kunskap om vad som faktiskt pågår i våra skogar.

Ända sedan människor började flytta in till städerna har de plågats av känslan av att något gått förlorat. Det manifesterar sig i en nostalgisk syn på livet på landsbygden och en romantiserad bild av den orörda naturen. Aktivister och opinionsbildare vädjar till dessa känslor när de går till angrepp mot skogsbruket. Det har inte alltid skett med helt hederliga metoder. Dokumentärfilmen "Kampen om skogen", som kom i våras, marknadsförs till exempel med en bild från det område som härjades av de stora skogsbränderna 2018, vilket är direkt missvisande.

Istället för att köpa bilden av kulturskogen som ett hot mot naturen bör den inkorporeras i bilden av det levande kulturlandskapet, som åkrar, ängar och beteshagar. Kulturlandskapet är värt att värna och vårda, precis som den kvarvarande vildmarken. Skogsavverkning är en del av kulturlandskapets livscykel, precis som skörden på åkrarna.

Det är ironiskt att skogsbruket är under angrepp samtidigt som livet på landet börjat uppvärderas. Kanske har skogsbrukets försvarare lagt för mycket energi på rationella och ekonomiska argument och för lite på att förklara sin kärlek till kulturlandskapet. Romantisering är inte alltid av ondo.

Lars Anders Johansson, författare och journalist