Svenskt skogsbruk – roten till allt ont?
Brukandet av den svenska skogen tycks för en del vara vår tids största samhällsproblem, skriver Anders Pettersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Brukandet av den svenska skogen tycks för en del vara vår tids största samhällsproblem. Något som en gång var trälandets Sveriges stolthet och flaggskepp och lyfte oss ur fattigdom är numera roten till allt ont.
Svenskt skogsbruk hotar klimatet och är en katastrof för den biologiska mångfalden. Därtill också genomruttet och korrupt. Slutligen förstör det förutsättningarna för ett helt urfolks existens.
I alla fall om man ska tro på vad delar av miljörörelsen påstår och vad som sägs i den grävande DN-journalisten Lisa Röstlunds nya bok Skogslandet. Boken är skickligt skriven med ett välplanerat urval av intervjuer/intervjuobjekt och kan ge intryck av viss objektivitet. Författaren är dock ärlig med sin egen ståndpunkt.
Egentligen pekar allt åt att samma håll. Inom skogsbruk och skogsindustri återfinns den ultimata uselheten. Det må gälla ekonomi, utbildning, klimat, mångfald, korruption etcetera. För min del blir det som att lyssna på de allra mest ivriga vindkraftsmotståndarna. Det radas upp 200 argument mot och väldigt få för. Sådant gör i alla fall mig skeptisk.
Det senaste i svartmålningen av det förhatliga hyggesbruket är när WWF låtit artdatabanken ta fram statistik över hur många arter som hotas direkt av hyggen. I många år har miljösidan påstått att skogsbruk hotat flera tusen arter men den här gången blev det bara 394. Men det låter ändå mycket så det blir en riksnyhet i TV. Vänder man något på resonemanget i undersökningen kan man konstatera att 86-87 procent av hotade arter inte hotas av skogsbrukets hyggen utan av annat. Knappast den bild man får i den svenska debatten där nästan allt fokus ligger på skogsbruk.
Sedan är det viktigt beakta att mångfald bör hanteras i landskap och inte på beståndsnivå. Självklart får vissa arter svårigheter med en hyggesfas. Dessa måste ges reträttplatser. För en del räcker det med detaljhänsyn i liten skala för överlevnad, för andra behövs det större landskap med kontinuerlig tillgång på lämpliga habitat och substrat.
Många av våra hotade arter kan också existera i miljöer där det inte längre bedrivs skogsbruk. Som på trädbevuxna myr- och hällmarksimpediment, i lövrika skogar, sumpskogar och strand och bäckmiljöer.
Undantar vi utöver dessa också väl utvalda funktionella hänsynsområden och skapar större områdesskydd och dessutom brukar en mindre del av vår skogsmarksareal med alternativa hyggesfria metoder finns alla möjligheter till en lyckad utveckling.
Anders Pettersson, skogsförvaltare Sorsele