Vi får inte bli för duktiga på återvätning
Kanske var vi ”för duktiga” på att dika ut våtmarker under tidigt 1900-tal, men det finns en risk i att bli för duktig åt andra hållet nu, skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Att skapa eller återställa våtmarker har blivit något av en trend. Argumentationen bakom åtgärden verkar handla lika mycket om miljö som klimat. Våtmarker är ofta mycket artrika områden. De fyller en funktion av vattenrening och grundvattenbalans. Man kan också mena att de är en kolsänka, i den mån att uppdikade våtområden släpper ut mycket koldioxid under nedbrytningsperioden. Det är lätt att bli överens om att våtmarker bör vara en del av svensk natur. Frågan är bara hur stor del.
Enligt Naturvårdsverket har en fjärdedel av Sveriges våtmarker försvunnit under det senaste seklet. 2019 gick FNs klimatpanel ut med att återställandet av våtmarker är ett av de snabbaste sätten att minska utsläppen på och 2020 fanns ”satsning på återvätning av våtmarker” med som prioritet i statsbudgeten. Naturvårdsverket blev tilldelade 775 miljoner kronor fördelat på tre år för att det skulle bli ändring, av dessa fick Skogsstyrelsen 169 miljoner.
Här är det dock värdefullt att ha lite historia i bakhuvudet. Under 1800-talet var utdikning av våtmarker ett måste för att få igång matproduktion i stora delar av landet. När valet står mellan att föda en växande befolkning eller behålla stora områden som har till synes värdelöst brukningsvärde är valet enkelt. Under första halvan av 1900-talet var också markavvattning en populär och subventionerad åtgärd för att öka produktiviteten i skogsbruket. Med facit i hand var det ur produktionsperspektiv mycket lyckat.
Men sedan Sverige skrev under Våtmarkskonventionen 1971 och satte upp det särskilda miljömålet Myllrande Våtmarker på 1990-talet har prioriteringsordningen vänt 180 grader och det finns mycket att läsa om den ”fruktansvärda förstörelse” som dikningen stått för. Sällan finns förståelse för varför man vidtog åtgärderna, och i ivern att göra bot och bättring riskerar samma typ av misstag att göras om. När skog tas bort för att skapa våtmarker faller produktionsvärdet bort, något som i det långsiktiga perspektivet inte är så bra för klimatet.
Under FN-konferensen +50 i Stockholm tidigare i juni lades emfas på att träbyggande och andra former av substitution från fossila till förnybara råvaror spelar en nyckelroll i omställningen. Produktiviteten i skogen är kanske viktigare än någonsin tidigare.
Måhända var vi ”för duktiga” på att dika ut våtmarker under tidigt 1900-tal, men det finns en risk i att bli för duktig åt andra hållet nu. Det är enormt viktigt att hålla debatten levande om avvägningen mellan naturvård och produktion. Vad gäller skogen så bör perspektivet alltid vara långsiktigt.