Sveaskogs chefer är mycket stolta över sin satsning på Ekoparker. Det statliga skogsbolaget har höga ambitioner att satsa extra på naturvårdshänsynen i parkerna. De första avsattes för femton år sedan och frågan är, hur har det blivit? Märker en besökare att här är det naturvården och gynnandet av skogens artrikedom som gäller?
Land Skogsbruk lät reportern och naturfotografen Rolf Segerstedt göra en dagstur i en av de 37 Ekoparkerna. Han valde en av de anonymaste parkerna, Käringbergets Ekopark. I uppdraget ingick att under en dag registrera arter och granska hur skogsbruket bedrivs, alltså sätta skogskänslan ur ett naturvårds- och vildmarksperspektiv under luppen.
15 maj 2018
Klockan 06:15-18:00.
Morgonen börjar bra. När jag kommer in i skogen ser jag en skugga och tittar upp. Precis över trädtopparna sveper en kungsörn förbi mig.
Oj! Pulsen höjs direkt – en naturupplevelse av finaste sort!
Det stora plus som örnen ger behövs, för den första sträckan med bil in i Ekoparken gav inte mycket positivt. Via breda skogsbilvägar, har jag passerat ett skogslandskap som man ser överallt i de här trakterna. En del är äldre tallbestånd som ofta är dimensionshuggna för länge sedan och nu troligen ligger i Sveaskogs avverkningsplan. Dessa skogar varvas med hyggen från senare år, plantskogar och skogar som snart är gallringsskogar.
Ett mycket stort hygge med få naturhänsyn imponerar inte, trädridån i mitten ska väl dölja storleken men här ser vi inte ett modernt kalhygge. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Efter några kilometer kommer jag fram till ett tämligen nytt hygge. Det ser ganska stort ut. Jag går ut och ser då att en bård av skog lämnats på mitten, bakom den fortsätter hygget. Det är svårt att bedöma storleken, men det handlar om tio–femton hektar, troligen mer. Men bolaget kanske räknar det som flera hyggen med trädbårderna som gräns?
Utöver trädbården är det få naturvårdsträd lämnade på ett tämligen rent kalhygge. En stor del av den lämnade döda veden är sönderkörd. Den här avverkningen skulle inte ens vara bra om den vore utanför Ekoparken, så här blir det ett stort minus.
Stående och liggande torrakor finns i resterna av gammal skog på bergstoppar. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Efter vägarna ser jag några nya mindre hyggen där det sparats naturvårdsträd. Dessa är nog i linje med den modell som skogsbruket överlag säger sig följa numera, inget extra men klart bättre än det jag sett fram till dess.
Ett av Sveaskogs åtaganden i Käringberget är att satsa på mer löv. Och det märker man av, inga jättearealer men bolaget har både röjt och gallrat bort barrträd. Frågan är om det ska se som en naturvårdsåtgärd? Det handlar väl snarare om restaurering efter den tid när man flygbesprutade för att döda lövträden. Trots allt bra att gamla synder åtgärdas.
På utkiksplatsen i Käringberget finns en stenbänk med inskrift om invigningen 2005. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Var finns då den gamla naturskogen som Sveaskog säger sig vilja slå vakt om i parken? Jo, det ser man från Käringbergets utkiksplats. Här ser man att den gamla skogen finns på bergstopparna och i blockrik terräng. Där finns flerhundraåriga furor kvar bland torrakor och en del gamla lavklädda granar. På håll liknar dessa rester små ludna tofsar på topparna, det blir ett kraftigt minus.
En tjäderhöna plockar bärris inne bland äldre barrträd. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Bolaget säger själv att Ekoparken ligger i ett hårt avverkat område och det stämmer. Jag följer en korp som svävar över landskapet som utöver tofsarna av äldre skog består av tidigare hyggen i olika åldrar. Återväxten verkar bra, men skogar med lång kontinuitet finns det inte mycket av. Landskapet är väldigt fragmenterat och det missgynnar många arter, ännu en minuspost.
FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Men visst finns här djur och fåglar. Utöver örnen ser jag en ren och älgen har bokstavligen gödslat med sina ”visitkort” på vägarna. Rödstjärten och andra småfåglar sjunger friskt denna varma försommardag och de tre skogshönsen järpe, orre och tjäder visar sig.
SLUTOMDÖME:
I gammelskogen som finns kvar på små ytor står torrakor, mycket skägglav och död ved i olika stadier och ger en bra känsla och en fin skog att vandra i.
Betyget för naturkänslan blir ändå inte högt för de många vägarna och alla hyggena gör inte Ekoparken bättre, eller sämre, än det vanliga skogslandskapet runtomkring. Om den naturhänsyn som bolaget tar här är det bästa, då kan man undra hur det ser ut utanför Ekoparkerna …
Sveaskogcheferna får gärna vara stolta över sina parker, men jag som indirekt delägare till det statliga bolaget delar inte känslan efter den här dagen.