Enda syftet med dyra och onödiga utredningar är att pressa folk att avstå från ansökan om vattenkraftverk. Många har dock, trots stora ekonomiska avbräck, fullföljt sina ansökningar, men i slutändan fått avslag på dem och tvingas till utrivning på egen bekostnad. Det skriver Gunnar Olsson i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
För en kort tid sedan kungjordes regeringens och tre riksdagspariters gemensamma förslag till ny lagstiftning i samband med genomförandet av energiöverenskommelsen. Sammanfattningsvis kan man säga att svensk vattenkraft ska ha moderna miljökrav, men att prövningar ska ske på ett sätt som inte blir onödigt administrativt och ekonomiskt betungande.
Vattenkraften ska inte bara värnas utan också utvecklas. Den småskaliga vattenkraften har under en följd av år hotats av de nuvarande lagtolkningarna. Dess företrädare välkomnar det nya lagförslaget och ser det som ett fall framåt.
I förslaget slås fast att ”såväl klassningen av vattendragen och Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter ska ändras för att värna vattenkraften och annan infrastruktur". Jag kan inte se annat än att det är en skarp reprimand angående hur myndigheten hittills tolkat aktuella lagar. Lagrådsremissen vattenmiljö och vattenkraft stärker dessutom vattenkraftens betydelse med följande uttalande: ”I ett elsystem med en betydligt högre andel elproduktion som inte går att planera, såsom vind- och solenergi, kommer vattenkraftens förmåga att balanser att bli ännu viktigare.”
Bättre för sent än aldrig. Med det menar jag att för en del kommer lagförslaget för sent. För dem har den vidriga lagtolkningen orsakat stressrelaterade mag-/tarm- och hjärtsjukdomar. Hotet om utrivning av våra anläggningar har orsakat många sömnlösa nätter och kastat oss mellan hopp och förtvivlan, då vi sett våra livsverk och ekonomin raseras. Livskvaliteten är körd i botten. Vetskapen om tillsynsärendenas värsta utfall (avslag efter dyr ansökan och utrivning av anläggningar) skapar suicidtankar.
Andra har ansökt om tillstånd att ”få behålla och använda sina anläggningar”, som grundlagen garanterar. De har lagt ner enorma summor på helt onödiga miljökonsekvens- och tekniska beskrivningar. Man har tvingats beskriva hur miljön kommer att te sig när en anläggning kommer till stånd, trots att den funnits där i flera hundra år.
Enda syftet med så dyra och onödiga utredningar är att pressa folk att avstå från ansökan. Många har dock, trots stora ekonomiska avbräck, fullföljt sina ansökningar, men i slutändan fått avslag på dem och tvingas till utrivning på egen bekostnad. Detta är väl något av det värsta en människa kan genomlida. Att tvingas rasera det man i årtionden ömt vårdat och omhuldat och se det man högt värderat förvandlas till ruiner.
Olika företrädare för den småskaliga vattenkraften har lagt ner ett stort arbete för att påverka bland andra politiker för att stoppa den snedvridning som vissa myndigheter och organisationer ägnat sig åt i nyprövningsärenden. Jag menar inte att man, med det aktuella lagförslaget i ryggen, ska ropa hej och tycka att allt är ordnat.
Det återstår ett tungt arbete med att övervaka den nya lagstiftningen så att "klåfingriga” inte på nytt får sätta ”egenintressen” före ”det allmännas”. Den breda politiska majoriteten i förslaget underlättar kanske arbetet, så att det finns resurser över för att påbörja samtal om en statlig ekonomisk ersättning till dem som redan drabbats. De omfattas som regel inte av eventuella framtida fonder.
Gunnar Olsson,
Ugerups mölla
