Utan tillämpad forskning, fältförsök och agronomer med jordbruksinsikt skulle grundforskningen vid SLU lika gärna kunna förvaltas av universiteten i Uppsala, Lund och Umeå. Det menar Per Emgardsson i veckans teknikkrönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det började 1816 med fältförsök på Skogs- och Lantbruksakademins Experimentalfält i Stockholm. Fältet skulle visa bönderna effektivare brukningsmetoder.
Mot seklets mitt blomstrar lantbrukskemin, då ökar spänningarna mellan Experimentalfältets akademiska naturvetare och akademins praktiker som ville ha snabbt tillämpbara försöksdata. Sedan dess har striden om anslagsgivarnas gunst böljat av och an över parcellerna.
När Lantbrukshögskolan, senare SLU, bildas 1932 på Ultuna flyttar Experimentalfältens forskning och försök dit. Efter 1945 vill staten rationalisera jordbruket, nu blomstrar försöksfälten på allvar.
1990 beslutar riksdagen att sluta ge jordbruket stöd. Försök och tillämpad forskning ska bönderna betala. SLU ska grundforska och agronomkursens krav på insikt i praktiskt jordbruk stryks.
Sedan en tid väger kraven på SLU att producera anställbara agronomer och nytta för näringen åter tyngre. Det är bra för jordbruket, och säkert ännu bättre för SLUs förvaltning.
Utan tillämpad forskning, fältförsök och agronomer med jordbruksinsikt skulle grundforskningen vid SLU lika gärna kunna förvaltas av universiteten i Uppsala, Lund och Umeå.
