Bristande tilltro till rovdjurspolitiken
Djurägarna drabbas av orimliga kostnader när länsstyrelserna vältrat över hela kostnaden för att skydda tamdjur från rovdjur på dem, skriver debattören Göte Lindgren.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Den svenska rovdjurspolitiken fortsätter att slå hårt, inte bara mot landsbygden.
De som drabbats först och värst är djurhållarna. Om de ska uppfylla myndigheternas krav drabbas de av helt orimliga kostnader då länsstyrelserna vältrat över kravet på skydd mot rovdjur på djurägarna. Och nu har tilltron till rättssamhället fått ytterligare en törn efter hanteringen av tjuvjaktshärvan.
Full ersättning
Djurhållare som ännu inte gett upp hade kunnat glädjas åt beskedet från EU-kommissionen att de som drabbas av rovdjursangrepp ska få full ersättning - om det inte även kommit ett annat besked som ser ut att hota hela den svenska förvaltningsmodellen. Kommissionen föreslår att det rådgivande dokumentet om strikt skyddade arter, bland annat varg, uppdateras. Där föreslås att art- och habitatsdirektivet ska tolkas betydligt restriktivare.
Omöjlig kombination
Torbjörn Larsson och Bo Sköld i Svenska Jägareförbundet tyder förslaget som att all rovdjursjakt kan komma att stoppas i Sverige. Förmodligen har beslutsfattarna inte satt sig in i vilka kostnader beslutet om full kostnadstäckning för med sig. Möjligen kanske det går upp för dem att kombinationen tamdjur-varg är omöjlig när djurägaren kan börja ta betalt för sitt arbete. Kostnaderna för rovdjursavvisande stängsel tycks till exempel vara helt okända, i varje fall på länsstyrelserna.
Landsbygden betalar
Och rovdjursentusiasterna – som oftast verkar bo i tätorter – behöver inte vara med och betala. Pengarna ska tas ur landsbygdsprogrammet.
Beslutet om ersättning som täcker kostnaden för en vakthund är extra intressant och tyder på begränsad verklighetsförankring inom EU-kommissionen. Har någon räknat ut hur mycket det kostar att skaffa, dressera och sköta en hund som kan slåss mot vargar?
Djurhållningen är alltså det första offret för politikernas hantering av rovdjursfrågorna. Det andra är miljön när inga betande djur håller markerna öppna. Naturvårdsverkets beslut att stoppa vinterns vargjakt innebär ett totalt haveri för svensk rovdjurspolitik.
Tilltron i fara
Och nu är det tilltron till rättssamhället som är i fara. Den som beordrade att den nyligen häktade industrimannen skulle ha handfängsel när han inför TV-kameran fördes ut ur rättssalen bör berätta vad han eller hon såg för tecken på att den misstänkte tänkte fly eller bli våldsam. Utan en godtagbar förklaring kommer många att tycka att behandlingen av den misstänkte ser ut som en hämnd mot den som kraftfullast kritiserat rovdjurspolitiken och myndigheternas hantering av tjuvjaktsärenden.
Hela rättsprocessen är märklig. Det finns ingen som drabbats av det eventuella brottet och vargen behövs inte i det svenska kulturlandskapet.
Grym död
Djurrättsaktivisterna hävdar sannolikt att det är vargarna som är offren. Men de bör nog inte motivera en förkastelsedom med omsorg om djuren. Många av dem har aktivt medverkat till att hundratals tamdjur dödats på betydligt grymmare sätt.
Vågar man tro att även svenska makthavare kan börja inse det ohållbara i rovdjurspolitiken när skaderapporter och protester blir allt vanligare i de stora länderna nere i Europa?