”Dags att införa en övre gräns för antalet vildsvin”
Men med tanke på hur mycket viltskadorna kostar samhället är det kanske dags för staten att införa en övre gräns för antalet vildsvin, skriver Lena Johansson i veckans ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Vildsvinen löper amok i södra Sverige. I vissa områden är skadorna så stora att markerna inte längre brukas. På andra ställen har bönderna tvingats sluta att odla vissa grödor, som havre, vete, potatis och ärter. Det lönar sig helt enkelt inte när vildsvinen bökar upp allt.
En grupp forskare från SLU beräknade för några år sedan att jordbrukets kostnader för vildsvinskador var 1,1 miljarder kronor om året. Sedan dess har antalet vildsvin ökat ytterligare. Ingen vet säkert hur många som finns i dag, men LRF uppskattar det till upp emot 300 000 grisar.
I andra delar av landet ödeläggs grödorna av rådjur, hjortar, gäss, svanar och tranor. Och i skogen orsakar älg och kronvilt stora skador. Totalt handlar det om ett inkomstbortfall för jord- och skogsbruket på ett par miljarder kronor per år - lågt räknat.
De finns flera anledningar till att viltet och därmed viltskadorna ökar. Klimatet med milda vintrar gör det lättare att komma åt föda. Utfodring av vildsvin och annat vilt ökar födotillgången ytterligare och gör djuren extra fertila.
Besvikelsen var stor bland jordbrukare när Alliansen med hjälp av Sverigedemokraterna för ett par år sedan fällde regeringens förslag om utfodringsförbud. Förslaget ansågs ofärdigt, och regeringen utlovade ett nytt, men något sådant har ännu inte presenterats. De ändringar i jaktförordningen som regeringen beslutade om tidigare i vår, och som träder i kraft i dagarna, är en bit på väg men reglerar inte utfordringen.
Jaktlagstiftningen har också hittills i huvudsak varit inriktad på att bevara viltstammarna, men nu är problemet i många fall det motsatta. Men med tanke på hur mycket viltskadorna kostar samhället är det kanske dags för staten att införa en övre gräns för antalet vildsvin.
I grunden finns också en oenighet mellan jägare/markägare och jord- och skogsbrukare om hur stora viltstammarna ska vara. Jägarna vill ha god tillgång på vilt, men brukarna kan inte ensamma stå för kostnaderna. Förr i tiden var jägaren och brukaren ofta samma person, men det blir alltmer ovanligt. Jakten arrenderas ut till jägare, som oftast har ett åtta till fem-jobb någon annanstans.
Eller som en markägare sa: "Jag har arrenderat ut min jakt, men de vill ju bara jaga mellan tio och tre på lördagar och söndagar. Och då är ju grisarna inte framme."
Lena Johansson,
Politisk chefredaktör